
Från tradjazz till tradition - så föddes Studentorkesterfestivalen i Linköping
Det är festival i stan. I varje gatuhörn hörs blåsorkestrar spela. Linköping fylls av färgglada ballonger, skrattande studenter i overaller och en och annan spontan balettuppvisning. Stämningen är inbjudande, ungdomlig och glad. På Stora torget spelar Linköpingsorkestern Lithe Blås. De jubilerar i år och scenen fylls av både nya och gamla orkestermedlemmar. Musiken blandas med applåder och visslingar.
En fråga hänger i luften: hur hamnade egentligen denna festival just här, i Linköping?
På en bänk mitt i vimlet sitter Mats Öhman. Musiken är hög, och det är svårt att höra allt han säger, men han presenteras som "han som känner alla landets studentorkestrar". Det var nämligen Mats som såg till att Studentorkesterfestivalen – SOF – förlades till just Linköping.
Mats har en bakgrund från Kungliga tekniska högskolan där han som ung student läste inom E-sektionen. Han spelade lite trummor. Tillsammans med en pianist/dragspelare samlades ett ökande antal E-teknologer som bland annat spelade tradjazz. De startade Skalärmusikkåren, SMusK. Det dröjde inte länge förrän SMusK kom med ett samarbete – SMASK (Stockholms Musicerande Akademikers Samarbetande Kårkestrar, senare ändrat till Kårorkestrar). Mats blev ordförande i slutet av 1960-talet. I december 1972 samlade SMASK orkestrar från hela landet till ett tvådagarsmöte i Södertälje. Syftet var att skapa ett samarbetsorgan som bland annat skulle organisera en gemensam karneval – en festival för landets studentorkestrar. Mötet blev starten för Riks-SMASK, och Mats valdes till ordförande. Man hade beslutat att festivalen skulle gå av stapeln i Gränna. Mats tyckte det var trevligt och lämpligt med mycket publik, så han klev istället av tåget i Linköping. Universitetet i Linköping var nytt och man behövde ett event för att locka studenter från hela landet.
Redan i januari 1973 bestämdes att festivalen skulle hållas i Linköping. Halva LinTeks budget gick till projektet – universitetet såg det som en möjlighet att sätta sig på kartan. De orkestrar som deltog erbjöds gratis logi och gratis öl. Resan till Linköping fick varje orkester stå för själv.
Den 5–6 maj 1973 gick den allra första Studentorkesterfestivalen i Linköping av stapeln. Festivalen blev en succé. Året därpå hade deltagarantalet ökat från 375 till det dubbla.
Linköping som studentstad hade fått en ny tradition!
Men redan tidigt började man fundera på om Linköping orkade arrangera ett så stort evenemang varje år. Därför valde man att lägga festivalen i Uppsala vartannat år. En Uppsalabo – som varit med på alla festivaler – låg bakom det beslutet. Från början fanns det bara en scen, och varje orkester fick framföra två nummer. Idag spelar orkestrarna på flera scener och har 45 minuter var på sig. Publiken vandrar mellan platserna och väljer sina favoriter.
Den som varit med och spelat på tio eller tjugofem festivaler får en särskild medalj. Mats själv har deltagit i tio. Idag spelar han inte längre på festivalen, men musiken finns kvar – till början med trion Uskalärerna och sedan Vattenfalls studetikosa PR-band Power Board Stompers och PBStrion. Nu återstår ett 30-tal skivor och band att lyssna tillbaka på från orkestertiden.
Festivalen har förändrats, men kärnan är densamma: glädjen, musiken och mötet mellan studenter från hela Sverige. Och kanske var det inte bara slumpen som gjorde att SOF hamnade i Linköping – utan viljan att skapa något som kunde leva vidare.
Den som vill veta mer om festivalerna och studentorkestrarna kan läsa vad Anders Carlsson, har skrivit i Under dubbelputten: