Teckning

En fontän

Created with Sketch.

Funktionalism (arkitektur)

miniatyr|Exempel på funktionalistisk arkitektur: Le Corbusiers hus i Weissenhofsiedlung, Stuttgart, 1927. miniatyr|Exempel för funktionalistisk formgivning:Mies van der Rohes karmstol, 1927. miniatyr|Smalhus ritat av Lennart Bergvall 1939, Per Lindeströms väg 88-90 Hammarbyhöjden.|alt= Funktionalism (av , "utföra", "fullborda"), vardagligt även funkis, är en radikal stil inom arkitektur, stadsbyggnadskonst och formgivning som formades i Europa främst under 1920- och 30-talet.Nationalencyklopedin om funktionalism. Benämningen används ibland för hela den moderna epoken fram till postmodernismens genombrott under 1970-talet. Stockholmsutställningen 1930 betraktas allmänt för genombrottet av den funktionalistiska stilen i Sverige. Funktionalismen är en av modernismens olika yttringar. Arkitekter runt om i världen började under 1920-talet använda helt nya formspråk och förkastade därmed helt traditionellt arkitekturtänkande och de historiska stilarna. Byggnader skulle enligt de funktionalistiska doktrinerna utformas helt och hållet utifrån sin funktion; att som tidigare komponera och smycka ut fasader med klassiska förebilder ansågs förlegat. De nya husen fick släta, ljusa, oftast putsade och odekorerade fasader, platta tak och lådaktiga volymer uppbyggda av grundläggande geometriska former (kub, rätblock, cylinder etc). Från arkitekturen spred sig den funktionalistiska idén till gestaltningen av bruksföremål som möbler, glas, keramik, metall, textil och slutligen till industridesignen. Många föremål har blivit klassiker, exempelvis Wilhelm Wagenfelds bordslampa WG 24 eller Ludwig Mies van der Rohes och Marcel Breuers berömda stålrörsmöbler. Historik

Nyantik (arkitektur)

right|250px|Cénotaphe a Newton, Étienne-Louis Boullée, 1784. Elisabethkirche i Berlin, Karl Friedrich Schinkel, (1832–1834). Christiansborg Slotskirke i Köpenhamn, C.F. Hansen. Nyantik eller nyklassicistisk arkitektur var den dominerande stilen inom västerländsk arkitektur mellan cirka 1750–1830 då nyklassicismen var det rådande idealet. Arkitekten Jacques-François Blondel blev år 1762 direktör för den franska konstakademien och han anammade den rörelse som ville återgå till antikens tankegångar och klassicismens proportionslära. Den nyantika perioden kan delas in i tre huvudfaser. Den första är revolutionsarkitekturen, som kom att dominera från den franska revolutionen fram till Napoleon I:s tillträde som kejsare. Den främste teoretikern inom revolutionsarkitekturen var Étienne-Louis Boullée, som producerade flera spektakulära projekt baserade på förenklade klassicistiska former med utgångspunkt i sarkofager, pyramider och torn istället för de antika tempeltyperna. Några av Boullées mest kända projekt är förslag till olika minnesmärken över den brittiske fysikern Isaac Newton, där det mest berömda består av en enorm sfär med hål i taket, för att skapa illusionen av en stjärnhimmel, på vilkens botten Newtons sarkofag skulle placeras. En annan betydelsefull arkitekt i Frankrike under denna tid var Claude Nicolas Ledoux. Revolutionsarkitekturen började så småningom göra intryck även utanför Frankrikes gränser. I Tyskland blev stilens främsta företrädare Friedrich Gilly och Friedrich Weinbrenner, medan en liknande arkitektur kom fram i England genom George Dance d.y. och i första hand John Soane. I Italien, där rokokon länge höll sig kvar, ledde Napoleons inflytande till att klassicismen anammades av de unga republikanerna. Där var det stora namnet Giovanni Battista Piranesi. Efter Napoleons kröning till kejsare minskade utrymmet för experimentell arkitektur. Napoleon ville istället återuppliva det romerska rikets arkitektur i en korrekt historisk tappning. Denna arkitektur kom att representera nyantikens andra inriktning: empiren. Här var den stora förebilden Pantheon i Rom och flera byggnader följde efter dess mönster. Bland annat ritade en av Napoleons gunstlingar, Pierre Francois Leonard Fontaine, en replik av det romerska templet genom ett försoningskapell i Paris, Chappelle Expiatoire. Pantheons motiv, med den kraftiga pelaruppburna portiken, varierades med rektangulära och kvadratiska grundplan. De ledande nordiska arkitekterna var vid denna tid den danske Christian Frederik Hansen och den tyske Carl Ludwig Engel, verksam i Helsingfors. Hansen hade genom sin slottskyrka till Christiansborg i Köpenhamn efterliknat Pantheon, särskilt i fasaden, som liksom Pantheon kan skrivas in i en cirkel om man sätter passarens spets på portikens gavelkrön, dock med en rektangulär grundplan. Engel påverkade starkt Helsingfors stadsbild med nya paradmiljöer i nyantik stil, särskilt påtagande blir detta vid Senatstorget. Den tredje riktningen inom nyantiken kom att bli de nygrekiska eller nyhellenistiska strömningarna. Dessa hade börjat visa sig redan vid 1700-talets mitt, då man började göra uppmätningar av flera grekiska och romerska tempel, men det hade inte resulterat i särskilt många reella byggnader, med Brandenburger Tor i Berlin som ett undantag. Särskilt på de brittiska öarna kom nyhellenismen efter napoleonkrigens slut att bli särskilt påtaglig, med British Museum i London av Robert Smirke som ett starkt exempel. Den stora huvudgestalten för den europeiska nyhellismen blev dock en tysk i form av Gillys elev Karl Friedrich Schinkel, som kom att bli en av 1800-talets mest betydelsefulla arkitekter. De byggnader han projekterade var alla starkt påverkade av de antika formspråken, ett exempel i mindre format är Neue Wache från 1816, men som "Oberbaurat" i Berlin fick Schinkel även mycket prestigefulla uppdrag som Großes Schauspielhaus (1818–1821) och Altes Museum (1823–1830).

Eklekticism (arkitektur)

250px|Parisoperan kring år 1900, Charles Garnier 250px|Rijksmuseum i Amsterdam, Pierre Cuypers Eklecticism var en arkitektonisk stil som dominerade i större delen av Europa under 1800-talets andra hälft och innebär att man blandade olika stilar från olika epoker. Den uppkom först i Frankrike som en reaktion mot den strikta nyantika arkitektur som fördes av École des Beaux-Arts i Paris. De yngre arkitekterna längtade efter större frihet i sitt byggande och eklekticismen blev ett sätt att nå en praktisk väg till förnyelse. Léon Vaudoyer var en av de första i Frankrike att kalla sig själv för eklektiker tillsammans med bland annat Felix Duban och Louis Duc. De nationalistiska strömningarna vid den här tiden fick de franska arkitekterna att blicka bakåt till storhetstiden under Ludvig XIV, som var dominerad av barocken. Denna barock blandades in i de klassicistiska stömningarna och denna barock-klassicism utvecklades till något av Frankrikes nationalstil under 1860-talet. Ett antal stora projekt uppfördes i den nya stilen, bland annat tillbyggnaden av Louvren 1852-57 av Visconti och Leufel, den nybarocka operan i Paris av Charles Garnier och, något ironiskt, École des Beax-Arts nya lokaler av Felix Duban. Även i resten av Europa blandade man in allt mer nationella inslag i arkitekturen. I Rom uppfördes det tunga barock-klassicistiska Palazzo di Giustizia, justitiepalatset, i Budapest byggdes det nya parlamentshuset i en blandning av nygotik och nybarock, i Wien byggdes det nya rådhuset och Fünfhauskyrkan i samma stil och Berlin uppfördes det pampiga riksdagshuset och Berlins domkyrka. Sverige påverkades mest av den tyska varianten av eklekticism, vilket bäst ses i riksdagshuset i Stockholm av Aron Johansson. Även den dåvarande dominanten i Sverige, Helgo Zettervall, bidrog med flera byggnader i en blandning av klassicism och nybarock. Större delen av verken kan hittas i Lund, till exempel i universitetshuset till Lunds universitet. I Danmark blev Ferdinand Meldahl den ledande profilen med verk som Marmorkirken i Köpenhamn som exempel. Tillsammans med Nederländerna blickade man i Danmark tillbaka till den speciella dansk-holländska renässansarkitekturen, där man som exempel kan se järnvägsstationen i Helsingör och Riksmuseet i Amsterdam. I Storbritannien dominerade en återblick på Queen Anne-stilen, som var en blandning mellan det tyska meistersingermodet och den dansk-holländska renässansen. I USA var fortfarande klassicismen den stora stilen, vid sidan av den nyfödda skyskrapearkitekturen, men det fanns även en del eklektiska exempel. Arkitekten Henry Hobson Richardson hade studerat i Europa och tog med sig flera intryck från resor på kontinenten till största delen från den romanska arkitekturen. En efterföljare till Richardson blev Louis Sullivan, som anpassade ornamentiken på byggnaderna efter amerikanska förhållanden, genom att endast de två nedersta våningarna på höghusen innehöll ornamentik, medan de ovanvarande, som inte var synliga från gatan, fick en mer slät och enkel arkitektur. Se även Arkitekturens historia

Add a comment or suggest edits

To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

You have unsaved changes.

Are you sure you want to leave this page?

Share to