Salmson, Axel Jacob (1807 - 1876)

Motiv: Porträtt av konung Adolf Fredrik i färg. Text: ADOLF FREDRIK. Lith. och tr. hos A. J. Salmson.

På passepartout inom glas och ram. Ramen målad i beige färg med bladrankor i relief.

Neg.nr 4857 A

Collapse text

Litografi (reproduktion).
Gustav Eriksson Wasa, "Slaget vid Brännkyrka".

Inskrivet i huvudbok 1935.

Har tillhört givarnas far, fil.dr. B.N. Lindvall.

Slaget vid Brännkyrka ägde rum den 27 juli 1518, i unionskrigens slutskede.
Var slaget ägde rum är omtvistat. En teori är att det skedde mellan Brännkyrka och Årsta. En annan teori är att det stod vid Järlasjöns stränder i Nacka. Förklaringen skulle vara att området låg inom Brännkyrka socken när Peder Swart 1558 fick Gustav Vasas uppdrag att skriva en krönika om hans liv där slaget nämns.
En tredje teori är att det stod vid Segersminne (Sigridsmynde)som ligger mellan Brännkyrka och Huddinge kyrkor.
På ena sidan stod unionskungen Kristian II:s styrkor, bestående av huvudsakligen danska trupper förstärkta med ett okänt antal tyska legoknektar. Den svenska hären, som segrade i slaget, anfördes av Sten Sture den yngre. Huvudmålet för svenskarna var att avbryta Kristian II:s vid midsommar påbörjade belägring av Stockholm, vilket man också lyckades med.
Kristian II, Sten Sture den yngre och Gustav Vasa deltog i slaget.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Litografi.
Porträtt av J.W. Wallander.
Man med polisonger, i kostym med väst.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Josef Vilhelm Wallander, född 15 maj 1821 i Stockholm, död där 6 februari 1888, var en svensk målare.
I serien "Svenska folket" skildrar han inte bara lantliga fester, utan även bondens arbete i skog och mark. Han var även verksam som tecknare i litografi (till exempel teaterporträtt). Han överlämnade en egen förteckning på 150 av hans målningar till Konstakademin. Wallander blev agré av Konstakademien, ledamot 1859 och vice professor 1866 samt var 1867-86 ordinarie professor.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Litografi, uppfodrad på mörk kartong.
Porträtt av G.W. Palm.
Skäggig man med glasögon.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Gustaf Wilhelm Palm, konstnär, född 1810 i Kristianstad, död 1890 i Stockholm. Han studerade först för universitetsritmästaren A. Arfwidsson i Lund. Därefter vid Konstakademien för Carl Johan Fahlcranz och utvecklade sitt måleri till en romantisk nordisk vildmarkskonst.
Hans närmaste studiekamrat var Per Wickenberg, med vilken han delade rum under fattiga förhållanden. De arbetade så hårt att de fick en svår ögonsjukdom, som förde honom till Köpenhamn, för att bli botad 1837. Där träffade han den norske bildkonstnärn Johan Christian Claussen Dahl.
Han reste till Italien 1840 och verkade där till 1851 och blev en av den skandinaviska konstnärskoloniens huvudfigurer i Rom. Han vistades sedan i Paris och året därpå återkom han till Stockholm 1852, där han blev lärare vid Konstakademien och 1881 fick professors titel.
Montering/Ram: Ej inramad, monterad på mörk kartong

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Carl Gustaf Pilo.
Man i peruk och den s.k. svenska dräkten.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Carl Gustaf Pilo, konstnär, målare, född 1711 i Nyköping, död 2 mars 1793 i Stockholm
Han studerade vid Konstakademien och för Arenius samt vidare i Tyskland. År 1740 till 1772 bosatt i Danmark, där han utnämndes till hovmålare, professor och direktör för akademien. I Danmark utförde han ett antal porträtt bl.a. av Fredrik V och Juliana Maria samt de kungliga barnen.
Efter Gustav III:s statskupp år 1772 blev man i Danmark avogt inställd mot svenskar och Pilo blev tvungen att fly till Sverige. Han bosatte sig i sin barndomsstad Nyköping.
Gustav III sökte upp honom med uppdraget, att måla kungens kröning. Pilo försökte avsäga sig det, för han hade inte varit med vid kröningen. Men kungen var envis och han ville ha en motsvarande målning till Ehrenstrahls på Drottningholm av Karl XI:s kröning och Gustav III ville att Pilo skulle måla den. Pilo antog till slut uppdraget och 1782 till 1793 arbetade han med tavlan , utan att bli helt färdig, vilket man ser om man studerar den noga där man på flera ställen på målningen upptäcker flera dubbla ansikten. Dessutom experimenterade Pilo med asfaltsfärg, vilket gör att tavlan uppvisar många större sprickbildningar.
Tavlan Gustav III:s kröning hänger på Nationalmuseum och är Pilos kanske främsta arbete. Pilo bör räknas till våra främsta målare och var särskilt skicklig som kolorist.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av G.H. Görtz.
Man i bröstharnesk och allongeperuk.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Baron Georg Heinrich von Görtz, (Goertz), friherre von Schlitz, född 1668, död (avrättad) 19 februari 1719, tysk statsman i svensk tjänst; Karl XII:s förste minister 1716-1718.
När Karl XII kom hem till Stralsund från Turkiet (osmanska riket) var Görtz, som företrädare för hertigdömet Holstein-Gottorp, en av de första som fick besöka kungen, som efterhand fick stort förtroende för hans ekonomiska insikter och i praktiken utsåg honom till Sveriges rikshushållare. Som sådan fick Görtz vidsträckta befogenheter, och han etablerade en krigshushållning (på den tiden ett okänt begrepp) genom att utverka total statlig kontroll över all handel och export. Görtz låg även till stor del bakom nödmynten. Görtz, som faktiskt fått ordning på rikets finanser, blev en tacksam syndabock och efter Karl XII:s död arresterades han på order av Ulrika Eleonora och blev avrättad den 19 februari 1719.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av F.W. Ehrenheim.
Man iklädd den s.k. svenska dräkten med ordnar m.m.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Fredrik Wilhelm von Ehrenheim, född 1753, död 1828, friherre, ämbetsman och diplomat; hovkansler 1797-1801, kanslipresident 1801-1809.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Johan (Johannes) Messenius.
Skäggig man i mörk dräkt med spetskrage.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Johannes Messenius, född omkr. 1579 i Västra Stenby socken, Motala, Östergötland, död 1636 i Uleåborg, Österbotten, författare, dramatiker och historiker.
Johannes Messenius genomgick skola i Vadstena under sin barndom och vid Braunsbergs jesuitseminarium 1595-1603, besökte längre perioder orter som Köpenhamn, Krakow, Prag, Rom och Danzig innan han utnämndes 1609 till professor i juridik i Uppsala. I Uppsala utkämpade han en bitter strid med Johannes Rudbeckius. För att få slut på denna konflikt så var kung Gustav II Adolf tvungen att ingripa och 1613 blev därför Messenius utnämnd till föreståndare för rikets arkiv i Stockholm samt blev assessor i Svea hovrätt.
År 1616 dömdes han till fängelse på Kajaneborgs slott i Österbottens ödemarker. Han var anklagad för landsförräderi, troligtvis anklagad på falska grunder och för sin katolska tro. Han frigavs 1636, kort före sin död i Uleåborg, dit han hade förflyttats först efter Gustav II Adolfs död. Messenius var gift med Lucia, Arnold Grothusens dotter, och de var föräldrar till historikern Arnold Johan Messenius (1608-51).
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Petrus Keniceus.
Skäggig man med mörk prästdräkt och vit pipkrage.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Petrus Kenicius, föddes som Peter Königsson 1555 i Baggböle, Umeå, död 3 februari 1636 i Uppsala.
Biskop i Skara 1595, i Strängnäs 1608; legat i Livland samma år. Trogen hertig Karl i stället för ärkebiskopen. Han var en av krafterna bakom att Abraham Angermannus avsattes 1599. På kungens begäran vigdes Petrus Kenicius till ärkebiskop 2 juli 1609, efter Olaus Martinis bortgång.
Kenicius var en av de första fyra som doktorerade i teologi i Uppsala 24 oktober 1617. Grundade fattigvården i Sverige, den s k Spetalsordningen, 1622, och översatte ett kompendium av Hafenreffer samt försåg detsamma med ett företal. Det senare arbetet blev ett standardverk för den svenska prästutbildningen i 200 år.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Matthias Björnclou.
Man i riksrådsmantel med hermelin, peruk och kalott.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Matthias Björnclou skickades som legationssekreterare till Osnabrück under förhandlingarna inför Westfaliska freden.
Hovråd under Carl X Gustaf. Sedermera hovkansler och riksråd.
Matthias Björnclou föddes 1607 vid Nykvarn i Västmanland. Fadren: mjölnaren Erik Mattson. Modren: Brita Jönsdotter. Död den 20 augusti 1671. Gift 1640 med Margareta Wallenstedt, med vilken han hade 9 barn.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Georg Stiernhielm.
Skäggig man med kalott och stor vit krage.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Georg Stiernhielm, född Göran Olofsson 7 augusti 1598 i Vika socken i Dalarna, död 22 april 1672 i Stockholm, var en svensk ämbetsman, språkforskare och skald. Han har kallats den svenska skaldekonstens fader.
Stiernhielms mest berömda poetiska arbete är den första dikten i Musæ Suethizantes, det på hexameter diktade Hercules, med namn och fabel lånade från de gamla grekerna.
År 1631 adlades Stiernhielm. Han var under sin ämbetsmannakarriär bland annat riksantikvarie samt från 1667 styresman för det nyinrättade Antikvitetskollegium.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Carl Gustaf Rehnskiöld.
Man i rustning och allongeperuk.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Carl Gustaf Rehnskiöld, (skrev sig Rehnschiöldt), född 6 augusti 1651 i Greifswald, död 29 januari 1722, greve, militär; Guvernör över Skåne 1698, fältmarskalk 1706, kungligt råd 1719.
Rehnskiöld deltog i slaget vid Halmstad 1675, slaget vid Lund 1676, slaget vid Landskrona 1677, slaget vid Lenze 1691, slaget vid Narva 1700, slaget vid Kliszów 1702, slaget vid Fraustadt 1706 samt slaget vid Poltava 1709, där han förde befälet och blev tillfångatagen. Rehnskiöld blev sedan frisläppt från rysk fångenskap, i vilken han för övrigt blev mycket omtyckt av Peter den store[källa behövs] . Han kom sedan till belägringen av Fredrikshald innan Karl XII blev skjuten.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Alexander Hummerhielm.
Man i vapenrock och allongeperuk.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Alexander Hummerhielm, född 1643 död 1723, var en svensk friherre och officer, son till ryttmästaren Nils Hummer.
Alexander Hummerhielm blev 1670 ryttare vid Skånska kavalleriet och 1672 pikenerare samt 1673 furir vid Livgardet.
1675 utnämndes Alexander Hummerhielm till löjtnant vid Bergsregementet där han utmärkte sig under kriget med Danmark 1675-79, i synnerhet i snapphanefejderna genom sin förslagenhet och oförvägenhet. Vid Landskronas kapitulation 1676 blev han dansk fånge, men återkom 1677 till Sverige och befordrades samma år till ryttmästare vid Axel Eehnskölds regemente.
1678 adlades Alexander Hummerhielm. 1687 utnämndes han till kaptenlöjtnant vid adelsfanan, och 1701 erhöll han som överste befälet över svensk-finska adelsfanan. På hösten samma år sändes han med den svenska förtruppen in i Litauen, höll där under den följande vintern svenskarnas längst framskjutna poster besatta och kämpade tills han 14 mars 1702 blev överraskad vid Dersunisjki och tillfångatagen. Ur fångenskapen, där han underkastades en hård behandling, utväxlades han 1704, kort förut samma år utnämnd till generalmajor. 1705 blev han friherre. Under fortsättningen av det polska kriget deltog han i slaget vid Punitz 1705 och Fraustadt 1706, och han var med på tåget mot Ryssland till våren 1708, då han till följd af försvagad hälsa måste återvända till Sverige och begärde avsked ur krigstjänsten.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Simon Grundel Helmfelt.
Man i bröstharnesk och allongeperuk.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Simon Grundel Helmfelt, född 1617, död 14 juli 1677, friherre, militär; generalguvernör i Ingermanland 1659-73, fältmarskalk 1668, riksråd 1673.
Han deltog i slaget vid Halmstad 1676, slaget vid Lund 1676 och slaget vid Landskrona 1677, där han stupade.
Tjänstgjorde i trettioåriga kriget från 1641. Han utmärkte sig vid det andra slaget vid Breitenfeld 1642. Han adlades 1646 och namnet ändrades från Grundel till Grundel-Helmfeldt. Han sårades av en muskötkula utanför Rain am Lech senare detta år. Under sin tid i Nederländerna studerade han artilleriteknik och blev mycket framstående i denna krigsgren. År 1649 befordrades han till överste vid artilleriet och 1655 blev han artillerigeneral.
Han utnämndes till guvernör för Riga år 1656. Han försvarade framgångsrikt staden mot tsar Alexej och dennes armé på 90.000 män. År 1659 blev han generalguvernör över Ingermanland. Han återvände till Stockholm 1676 för att bli överbefälhavare för den svenska armén. Han hade stor del i den svenska segern över danskarna vid slaget vid Lund 1676 då dessa var till antal numerärt överlägsna. Han visade stor humanitet i det att han stoppade dödandet av danska krigsfångar efter det att segern väl vunnits.
Grundel Helmfelt fick vid slaget vid Landskrona 1677 hästen skjuten under sig och dödades av en tysk soldat i dansk lejd.
Grundel Helmfelt var gift med Margareta Hedwig von Parr och efterlämnade inga barn. Deras två barn dog under en pestepidemi vid hans tjänstgöring i Riga. Grundel Helmfelt är begraven vid högaltaret i Stockholms Storkyrka.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Hans Wachmeister.
Man i kravatt, allongeperuk och riksrådsmantel.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Hans Wachtmeister af Johannishus (1641-1714), greve, amiralgeneral och riksråd. Han hade upplevt de stora motgångarna under Skånska kriget 1675-1679. Under de därpå följande 20 åren av fred hade han lagt ner ett hårt arbete på att rusta upp flottan. När kriget kom år 1700 hade Wachtmeister gått till sjöss i spetsen för sitt livsverk.
Han var landshövding i Kalmar län mellan 1680 och 1683. Han var guvernör över Kalmar och Blekinge län. Orsaken till ändringen av länsdelningen vid denna tid, var att man tänkte förlägga den svenska örlogsflottan till Kalmar där bland annat ett örlogsvarv anlades 1681.
Hans Wachtmeister var även generalamiral över svenska flottan samt generalguvernör. Till sin hjälp hade han Nils Ehrensköld åren 1681-1683, med titeln ståthållare.
Han upphöjdes till grevlig värdighet 1687 under namnet Wachtmeister af Johannishus, och introducerad på Sveriges Riddarhus 1689 som grevlig släkt nummer 25.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Johan Oxenstierna.
Man med pipskägg och 1600-talsdräkt med spetskrage.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1935.

Johan Axelsson Oxenstierna af Södermöre, född 24 juni 1611 i Stockholm, död 5 december 1657 i Wismar var en svensk diplomat och greve. Han var son till Axel Oxenstierna och var tillsammans med Johan Adler Salvius svensk delegat till förhandlingarna inför Westfaliska freden. 1639 blev han medlem av riksrådet och 1654 riksmarskalk.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Erik Göransson Tegel.
Man med pipskägg, kalott och stor spetskrage.
Bröstbild, halvprofil.

Inskrivet i huvudbok 1933.

Erik Göransson Tegel (f. på 1560-talet - d.1636) , rikshistoriograf, kammarråd, sekreterare åt kung Karl IX av Sverige. Son till Erik XIV:s rådgivare Göran Persson.
Under konungarna Karl IX:s och Gustav Adolfs regeringstid var Erik Göransson Tegel en ganska inflytelserik man, och många viktiga angelägenheter bedrevs av honom efter hans egna åsikter.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text

Porträtt, litografi (reproduktion).
Porträtt av Nicodemus Tessin (d.y.).
Man i allongeperuk och riksrådsmantel.

Inskrivet i huvudbok 1933.

Nicodemus Tessin d.y., född 23 maj 1654 i Nyköping, död 10 april 1728 i Stockholm, var en svensk arkitekt och greve. Han är känd som arkitekten bakom Stockholms slott och var en av barockens stora arkitekter i Sverige.
År 1680 utnämndes Tessin till ledare för Hedvig Eleonoras byggen samt utsågs till kammarherre.
1687-88 begav han sig till Frankrike och Italien, för att hämta inspiration till Drottningholms interiör, då han stiftade bekantskap med Burchard Precht. Han hade vid det laget efterträtt fadern som hov- och slottsarkitekt, och blev därtill stadsarkitekt i Stockholm, den senare befattningen tillsammans med sin halvbror Abraham Winantz.
Den 21 juni 1697 utsågs han till överintendent, 1701 till hovmarskalk, samt 1705 till överstemarkalk. För sina insatser upphöjdes han till friherrelig och grevlig värdighet.
Montering/Ram: Ej inramad

Collapse text