Created with Sketch. Machine generated article suggestions from Wikipedia

Karl XII

Karl XII, född 17 juni 1682 på slottet Tre Kronor i Stockholm, död 30 november 1718 i Fredrikshald i Norge, var kung av Sverige från 1697 till sin död, liksom hertig över Pfalz-Zweibrücken mellan 1697 och 1718 under namnet Karl II. Karl XII:s regeringstid tillhör bland de mest omdiskuterade och kontroversiella av de svenska kungarna. Han brukar betraktas som en skicklig militär ledare och en krigslysten kung, vars liv har givit upphov till ett flertal skrifter och kulturella verk, inklusive en populär biografi skriven av filosofen Voltaire, liksom bidragit till en polariserad debatt kring hans eftermäle och om omständigheterna kring hans död. Karl XII tog makten över stormaktsriket Sverige år 1697 som enväldig kung. Huvuddelen av Karl XII:s regeringstid tillbringade han i fält under stora nordiska kriget, där han bekrigade en trippelallians bestående av Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland, som under år 1700 anföll det svenska riket från flera håll. Kungens ledarskap och taktiska färdigheter bidrog till inledande framgångar i kriget genom att snabbt tvinga Danmark-Norge till fred och slå den ryska armén vid Narva. Senare intågade Karl XII i Polen och efter ett långvarigt fälttåg besegrade han sin kusin August (II) den starkes sachsiska armé och detroniserade honom som polsk kung. Efter sin inmarsch i Sachsen tvingade han August II att underteckna freden i Altranstädt år 1706. Krigslyckan vände för Karl XII under fälttåget mot Ryssland som han inledde hösten 1707 och som slutade med hans avgörande nederlag i slaget vid Poltava 1709. Kungens armé kapitulerade inför ryssarna, varefter Sveriges tidigare fiender kunde återvända till kriget och ockupera de svenska besittningarna. Karl XII flydde själv till Osmanska riket, där han vistades under flera år och genomförde flera omtvistade skattereformer för att skapa en ny svensk armé. Han misslyckades med att koordinera ett gemensamt fälttåg mot sina fiender genom en allians med osmanerna; de senare gav honom det turkiska smeknamnet Demirbaş ("Järnhuvudet"). Karl XII återvände till Sverige först år 1715 för att i stället bekriga Danmark-Norge. Hans första anfall mot Norge år 1716 misslyckades på grund av livsmedelsbrist. Ett förnyat och större anfall mot Norge år 1718 avslutades abrupt då han blev dödsskjuten under belägringen av Fredrikstens fästning. Karl XII:s död och Sveriges nederlag i kriget innebar slutet för Sveriges stormaktstid. Då kungen var ogift och saknade avkomma blev hans syster Ulrika Eleonora regerande svensk drottning, även om hon i sin tur snart lämnade över tronen till sin make Fredrik I. Som en reaktion på Karl XII:s styre avvecklades det karolinska enväldet, varpå makten hamnade i riksdagen. Vidare avskaffades Karl XII:s skattereformer och Sverige gick in i den period som kom att kallas för frihetstiden, som varade i ett halvt sekel innan det tog slut i och med kung Gustav III:s statskupp. Titel Karl XII:s fullständiga titel på svenska löd: Den stormäktige och nådige herren, Karl, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, Furste till Rügen, Herre över Ingermanland och Wismar, så ock Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern, samt till Jülich, Kleve och Berg Hertig. Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och Herre till Ravenstein.

Karl Key-Åberg

Karl Vilhelm Viktor Key-Åberg, född 2 januari 1861 på Åbonäs i Säby socken, Jönköpings län, död 1 april 1927 i Oscars församling i Stockholm, var en svensk historiker och statistiker; bror till Algot Key-Åberg. Key-Åberg blev 1879 student, 1886 filosofie licentiat och 1888 filosofie doktor i Uppsala, vid vars universitet han 1890 utnämndes till docent i historia, 1892 e.o. och 1897 ordinarie aktuarie vid Kommersekollegii avdelning för näringsstatistik samt 1904 förste aktuarie och föreståndare vid Kungliga järnvägsstyrelsens statistiska kontor. År 1908 förordnades han därjämte till ledamot av statistiska kommittén och blev 1909 ordförande i Statistiska föreningen. Han var 1912–1915 byråchef och chef för näringsstatistiska avdelningen i Kommerskollegium och blev 1915 chef för Svenska arbetsgivareföreningens centrala statistiska byrå. År 1912 blev han ledamot av den av nykterhetskommittén begärda utredningen angående alkoholhaltiga dryckers tillverkning inom Sverige, 1913 ledamot av undervisningsstatistiska kommittén, 1915 ledamot av kommittén angående vissa järnvägsfrågor i Stockholms och Uppsala län, och 1913 var han officiellt ombud vid nykterhetskongressen i Paris. Han tilldelades kommerseråds namn, heder och värdighet 1915. På särskilt uppdrag ledde Key-Åberg undersökningar angående textilarbetarnas i Norrköping levnads- och lönevillkor (1892), angående arbetarnas bostadsförhållanden i Stockholm (1895), angående de svenska glasbruksarbetarnas levnads- och lönevillkor (1898) och angående Inlandsbanans ekonomiska förutsättningar (1905-09) och avlämnade över dessa undersökningar tryckta berättelser (resp. 1896, 1897, 1898, 1909), varjämte han från 1909 biträdde Ålderdomsförsörjningskommittén med statistisk utredning av svenska befolkningens inkomst- och yrkesförhållanden. Förutom ovannämnda redogörelser utgav han Om konunga- och tronföljareval ur svensk historisk och statsrättslig synpunkt (gradualavhandling, 1888), De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Storbritannien under Gustaf IV Adolfs krig emot Napoleon intill konventionen i Stralsund den 7 september 1807 (docentspecimen, 1890), De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Storbritannien under Gustaf IV Adolfs senaste regeringsår (1891) samt de stora handböckerna Sveriges industrikalender (första upplagan med titeln Sveriges industri, 1898; tredje upplagan 1901) och Svenska aktiebolag och enskilda banker (1900; sjunde upplagan 1908) samt avhandlingar och uppsatser i samlingsverk och tidskrifter, till exempel i "Ekonomisk tidskrift" 1899 och 1904 och artikeln Inlandsbanan i "Det nya Sverige" (1909). Han utgav även "Svenska arbetsgivareföreningens lönestatistiska årsbok" (årligen från 1914). Karl Key-Åberg är begravd på Säby kyrkogård i Tranås.SvenskaGravar

Georg Fredrik Karl av Brandenburg-Bayreuth

Georg Fredrik Karl av Brandenburg-Bayreuth, född 19 juni 1688 på Obersulzbürgs slott vid Mühlhausen, död 17 maj 1735 i Bayreuth, var från 1726 regerande markgreve av Brandenburg-Bayreuth. Han var äldste son till Kristian Henrik av Brandenburg-Kulmbach (1661–1708) och hans hustru Sophie Christiana av Wolfstein (1667–1737). Han härstammade därigenom från en yngre linje av huset Hohenzollern, Brandenburg-Kulmbach, och kom vid den föregående Brandenburg-Bayreuth-linjens utslocknande med Georg Vilhelm av Brandenburg-Bayreuth 1726 att som närmaste manlige arvinge att efterträda sin släkting som regent. Namn Georg Fredrik Karls far benämns markgreve av Brandenburg-Kulmbach, men i och med Georg Fredrik Karls regeringstillträde i Bayreuth kom hans linje i fortsättningen att betecknas Brandenburg-Kulmbach-Bayreuth eller bara den yngre Brandenburg-Bayreuth-linjen. Hans fulla titulatur med alla nominella titlar skrevs 1730 som Georg Friedrich Carl, Markgraf zu Brandenburg in Preußen, zu Magdeburg und zu Mecklenburg-Herzog, Burggraf zu Nürnberg, Graff zu Hohenzollern und Schwerin, Herr der Lande Rostock und Stargard. Biografi Uppväxt och utbildning Georg Fredrik Karl uppfostrades av sin mycket religiösa mor som var anhängare av pietismen och utbildades därefter i Bielefeld. Från år 1700 till 1704 gjorde han längre bildningsresor genom Västeuropa, bland annat till Danmark, Frankrike och Nederländerna. Därefter studerade han fyra år vid Utrechts universitet. Efter att hans far avlidit återvände han 1708 till familjens slott i Weferlingen nära Magdeburg. Slottet hade tillhandahållits hans familj som apanage av kung Fredrik I av Preussen efter att hans svårt skuldsatte far i fördraget i Schönberg tvingats avstå sin arvsrätt till Brandenburg-Bayreuth till förmån för den kungliga preussiska grenen av huset Hohenzollern.