Eskortering på Ostkusten.

Created with Sketch.

Axel Swinhufvud (fotograf)

miniatyr|stående|Axel Swinhufvud framför sin pappershandel, 1960-tal. Axel August Wilhelm Swinhufvud, född 20 maj 1888 i Strängnäs död 10 september 1978 på Danderyds sjukhus, var en svensk fotograf och pappershandlare. Han fotograferade övervägande Stockholmsmotiv och donerade omkring 20 000 negativ till Stadsmuseet i Stockholm. Biografi Fotografen miniatyr|stående|Axel Swinhufvud på stegen i ateljén 1910, kvinnan är troligen hans mor. Axel Swinhufvud föddes på Paulinska gården i Strängnäs. Han var son till kapten Carl Wilhelm Svinhufvud och Anna Augusta Lovisa Granberg. Som tillhörig en gammal officerssläkt hade han troligen valt officersbanan dock en höftskada gjorde honom till kronvrak och oduglig för militärtjänst. Efter faderns död 1899 flyttade modern 1902 med sonen Alex och dottern Anna Charlotta till Stockholm. Som 15-åring fick han sin första fotoapparat, en lådkamera av typ Murers Express. Hans första bevarade fotografi visar en ballonguppstigning som han tog 1903. Skolgången på Norra Real avslutade han 1908, utan examen. Därefter började han en gedigen yrkesutbildning där han fick praktisera två år hos hovfotografen Lars Larsson, kallad ”Hov-Lasse” och ägare av Larssons Ateljé vid Humlegårdsgatan 21. Larsson hörde till samtidens främsta fotograf specialiserat på Stockholmsmotiv. vänster|miniatyr|stående|Swinhufvuds pappershandel vid Karlavägen 27, 1935. År 1910 blev Swinhufvud auktoriserad fotograf och startade sin första egna ateljé på Karlavägen 1A (nuvarande 27). I huset fanns även en pappershandel som sedan 1907 drevs av Axels mor.Stockholms adresskalender från 1913 Året därpå blev han av brandkapten Fredrik Kyhlberg utsedd till officiell fotograf för Stockholms brandförsvar. Hans uppgift var att dokumentera Stockholms bränder med sin kamera. Efter ett brandlarm begav han sig på sin motorcykel till brandplatsen, ibland fick han åka med stegvagnen. Väl på brandplatsen följde han även brandmännens arbete ända upp på taken. Mellan 1911 och 1936 dokumenterade och bokförde han 211 bränder med bild, datum och klockslag.Kamratföreningen Röde Hanen, takbrand I samband med uppdraget tog han omkring 900 glasplåtar med sin Anschützkamera som han skaffat 1911.

Stridsvagnar under andra världskriget

Denna artikel behandlar stridsvagnarnas historia under andra världskriget. Sammanfattning Under andra världskriget genomgick stridsvagnen en mycket snabb och dramatisk utveckling, till stor del ledd av Tyskland och Sovjetunionen. De tidiga tyska stridsvagnarna var tekniskt underlägsna många av de som användes av deras motståndare vad gällde pansar och eldkraft. Det var i den taktiska användningen av stridsvagnarna som den tyska krigsmakten kom att dominera slagfälten under krigets första år. Den tyska doktrinen byggde på samverkan mellan olika truppslag med motoriserat infanteri och flygunderstöd. Denna taktik kom efter anfallet mot Polen att döpas till Blixtkrig. Denna "blixtkrigföring" nådde oväntade framgångar under genomförandet av Fall Gelb på västfronten. Doktrinen krävde att tyskarna utrustade sina stridsvagnar med radio, vilket gav dem ett övertag vad gällde ledning och samverkan. Däremot saknade så gott som alla franska lätta stridsvagnar radio. Detta berodde på att den franska doktrinen byggde på en långsammare och mer statisk krigföring med förutbestämda förflyttningar. Detta krävde färre radiostationer på alla nivåer. I allmänhet utklassade de franska stridsvagnarna de tyska 1940, både avseende beväpning och pansar, men den franska doktrinens brister i ledning och samverkan gjorde att dessa fördelar spelade en mindre roll för fälttågets slutliga resultat. Precis som under första världskriget experimenterades det med stridsvagnarnas storlek. Bland de tyngsta vagnarna fanns USA:s T-28 på 95 ton (egentligen en pansarvärnskanonvagn) och den tyska Panzer VIII Maus som vägde hela 188 ton. Båda dessa tillverkades bara i två exemplar vardera och ingen av dem såg strid. Trenden gick dock mot allt tyngre stridsvagnar allt eftersom kriget fortskred. 1939 hade de flesta vagnar en pansartjocklek på 30 mm eller mindre och kanoner med en maximal kaliber på mellan 37 och 47 mm. En medeltung stridsvagn vägde 1939 omkring 20 ton. 1945 hade en genomsnittlig medeltung stridsvagn en pansartjocklek på 100 mm, kanon med en kaliber mellan 75 och 85 mm och vägde 30-45 ton. Lätta stridsvagnar, som dominerade i början av kriget, förlorade alltmer i betydelse och användes endast för begränsade uppgifter vid krigsslutet. Torn var redan innan andra världskriget vanliga men inte allmänt förekommande på stridsvagnar. Under kriget kom de emellertid att anses vara väsentliga för en framgångsrik stridsvagn. Det blev allmänt vedertaget att för att kunna bekämpa bepansrade mål måste en stridsvagnskanon vara så stor och kraftfull som möjligt vilket ledde till att stridsvagnar försågs med en kraftig huvudkanon med ett skottfält på 360 grader. Genom att kanonen placerades i ett torn blev det även möjligt för stridsvagnen att skjuta från bakom skydd medan kanoner placerade direkt i stridsvagnskroppen medförde att en större del av vagnen måste exponeras för fientlig eld. Stridsvagnar med flera torn och kanoner, som den sovjetiska T-35, franska Char B, amerikanska M3 Lee och brittiska Cruiser Mk 1, blev allt mindre vanliga under krigets gång. Erfarenheten kom att visa att en stridsvagnsbesättning inte effektivt kunde kontrollera eldgivningen från flera olika vapen samtidigt. Dessutom gjorde nya kanoner med multipla användningsområden att behovet av flera olika typer av kanoner försvann. De flesta stridsvagnar behöll en kulspruta monterad i kroppen och en eller flera kulsprutor i tornet för att skydda vagnen från infanteri.

Order this image

You have unsaved changes.

Are you sure you want to leave this page?

Share to