Lindholmens varv
Reklamkort för Lindholmens varv från sekelskiftet 1900.
Lindholmens varv, tidigare varvsindustri vid Göta älv på Hisingen i Göteborg. Namnet Lindholmen kom av den lindbevuxna ö som ända fram till 1855 var skild från fastlandet, och är känt sedan 1333 efter den kungsladugård, Lindholmen, som låg på det närliggande Slottsberget.
Historia
Varvet avbildat på litografi i Sveriges industriella etablissementer (1875).
Det bolag som ägde Lindholmens säteri gick i konkurs 1844 och ropades in på exekutiv auktion för Handelsaktiebolaget Mattsson & Braunes räkning. Huvudparten, 31/32-delar av egendomen, överläts nästan genast till två storbönder, som fortsatte att där bedriva jordbruk. På den del som Mattsson & Braunes behöll, växte Lindholmens varv upp. Enligt köpekontraktet fanns där "en lastageplats (...) en lastagebrygga med upphalningsbädd av bjälkar för fartygsreparation (...) 2:ne hamnar med 2:ne duc d'alber i vardera..." Mattssons dotter, Sofia Mattsson, hade den 4 december 1843 gift sig med grosshandlaren Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889). Familjen Tranchell hade sjöfartsintressen och de insåg att en pågående statlig utredning rörande "tillsyn af segelleden mellan Venern och hafvet samt om sättet för hamnanläggning i Göteborg" skulle innebära uppmuddring av Norra Älvstranden och därmed förbättra möjligheterna för en varvsrörelse. Rättsliga strider utbröt, där ägarna till de torrlagda vassarna krävde skadestånd. Inte förrän den 4 juni 1858 föll slutlig dom i målet. Men detta hade inte påverkat Tranchell, som då redan sträckte kölen till sitt 86:e nybygge, järnångaren F H af Chapman om 57,5 läster. Allt detta skedde i nära samarbete med den tekniske chefen för den 1839 tillsatta direktionen "Kungl. Direktionen öfver Göteborgs Hamn & Elfarbeten", kaptenen O. Åquist. Efter diskussioner huruvida man skulle bygga trä- eller järnfartyg bestämde sig Tranchell för det senare, och sedan han i England köpt erforderliga maskiner, började han 1850 anläggningsarbetena på ett skeppsvarv för järnfartyg.
På den första stapelbädden byggdes det första fartyget briggen Aurora som sjösattes 1848. År 1852 byggdes anläggningen ut med en mekanisk verkstad för ångfartyg, samt även en kostsam slip för sjösättning och upphalning av fartyg. Den traditionella kölhalningen som tillämpades för segelfartyg var direkt olämplig för ångbåtar. Tranchell beslöt att den första järnångaren – med namnet Gustaf II Adolf – skulle byggas. Kölen kunde sträckas vid årsskiftet 1852 och sjösättningen ägde rum den 13 december 1854. Ett separat bolag hade bildats för fartyget, med både svenska och tyska intressenter. Första provturen skedde den 18 april 1855. Fartyget var den största ångaren som byggts och ansågs vara den elegantaste.Svenska varv : världsledande, Gunnar Hedin, Tre Böcker, Göteborg 1995 s 29
