• Kustjagare, Prins Carl och motortorpedbåtar förtöjda vid östra brobänken, Skeppsholmen.
    Photo: Okänd fotograf / Sjöhistoriska museet

Kustjagare, Prins Carl och motortorpedbåtar förtöjda vid östra brobänken, Skeppsholmen.

Created with Sketch.

Axel Swinhufvud (fotograf)

miniatyr|stående|Axel Swinhufvud framför sin pappershandel, 1960-tal. Axel August Wilhelm Swinhufvud, född 20 maj 1888 i Strängnäs död 10 september 1978 på Danderyds sjukhus, var en svensk fotograf och pappershandlare. Han fotograferade övervägande Stockholmsmotiv och donerade omkring 20 000 negativ till Stadsmuseet i Stockholm. Biografi Fotografen miniatyr|stående|Axel Swinhufvud på stegen i ateljén 1910, kvinnan är troligen hans mor. Axel Swinhufvud föddes på Paulinska gården i Strängnäs. Han var son till kapten Carl Wilhelm Svinhufvud och Anna Augusta Lovisa Granberg. Som tillhörig en gammal officerssläkt hade han troligen valt officersbanan dock en höftskada gjorde honom till kronvrak och oduglig för militärtjänst. Efter faderns död 1899 flyttade modern 1902 med sonen Alex och dottern Anna Charlotta till Stockholm. Som 15-åring fick han sin första fotoapparat, en lådkamera av typ Murers Express. Hans första bevarade fotografi visar en ballonguppstigning som han tog 1903. Skolgången på Norra Real avslutade han 1908, utan examen. Därefter började han en gedigen yrkesutbildning där han fick praktisera två år hos hovfotografen Lars Larsson, kallad ”Hov-Lasse” och ägare av Larssons Ateljé vid Humlegårdsgatan 21. Larsson hörde till samtidens främsta fotograf specialiserat på Stockholmsmotiv. vänster|miniatyr|stående|Swinhufvuds pappershandel vid Karlavägen 27, 1935. År 1910 blev Swinhufvud auktoriserad fotograf och startade sin första egna ateljé på Karlavägen 1A (nuvarande 27). I huset fanns även en pappershandel som sedan 1907 drevs av Axels mor.Stockholms adresskalender från 1913 Året därpå blev han av brandkapten Fredrik Kyhlberg utsedd till officiell fotograf för Stockholms brandförsvar. Hans uppgift var att dokumentera Stockholms bränder med sin kamera. Efter ett brandlarm begav han sig på sin motorcykel till brandplatsen, ibland fick han åka med stegvagnen. Väl på brandplatsen följde han även brandmännens arbete ända upp på taken. Mellan 1911 och 1936 dokumenterade och bokförde han 211 bränder med bild, datum och klockslag.Kamratföreningen Röde Hanen, takbrand I samband med uppdraget tog han omkring 900 glasplåtar med sin Anschützkamera som han skaffat 1911.

Romulus Augustulus

Romulus Augustus, född cirka 461, död okänt år efter 476, var kejsare över det västromerska riket 31 oktober 475–4 september 476. Romulus upphöjdes som tonåring till romersk kejsare av sin far Orestes, som drev den förre kejsaren Julius Nepos på flykten. Han var den siste romerske kejsaren som regerade från Italien, även om Julius Nepos lagligen innehade titeln "västromersk kejsare" både under och efter Romulus regeringstid och bysantinska kejsare mellan 500-talet och 1000-talet regerade över hela eller delar av Italien (dock från Konstantinopel). Eftersom han var den siste kejsaren som regerade från Italien ses han oftast som den siste kejsaren i Västrom och den tidpunkt när han avsattes av Odovakar ses traditionellt som slutet på det västromerska riket. Romulus Augustus är mest känd under sitt smeknamn Romulus Augustulus, men han regerade officiellt som Romulus Augustus. Suffixet -ulus understryker hans unga ålder, Augustulus betyder "liten Augustus". Regeringstid vänster|miniatyr|Västromerska riket (blått) och Östromerska riket (rött) år 476. Romulus Augustulus kontroll sträckte sig egentligen inte utanför Italien, Illyrien styrdes av den tidigare kejsaren Julius Nepos och exklaven i Gallien av Syagrius, som stödde Nepos. År 475 drevs den tidigare kejsaren Julius Nepos ut ur den västromerska huvudstaden Ravenna av Orestes, en tidigare sekreterare för Attila. Istället för att låta kröna sig själv till kejsare utropade Orestes sin drygt femtonårige son till kejsare under regentnamnet "Romulus Augustus". Det kejsardöme Augustulus ledde var betydligt mindre och svagare än det varit mindre än ett århundrade tidigare. Östrom behandlade sin västliga motsvarighet som en klientstat och hade utsett och stött den tidigare kejsaren Julius Nepos. Ingen av de två östromerska generalerna som vid den här tiden stred om positionen som östlig kejsare, Zeno och Flavius Basiliscus, erkände Romulus som västlig kejsare och fortsatte istället stödja Nepos, som var i exil i Dalmatia.Stephen Williams och J.G.P. Friell, The Rome that did not fall: the survival of the East in the fifth century, CRC Press, 1999, . Sida 187.

Order this image

You have unsaved changes.

Are you sure you want to leave this page?

Share to