• Pansarskepp och jagare ur kustflottan.
    Photo: Okänd fotograf / Sjöhistoriska museet

Pansarskepp och jagare ur kustflottan.

Övrigt: Foto: Kfl

Created with Sketch.

Axel Swinhufvud (fotograf)

miniatyr|stående|Axel Swinhufvud framför sin pappershandel, 1960-tal. Axel August Wilhelm Swinhufvud, född 20 maj 1888 i Strängnäs död 10 september 1978 på Danderyds sjukhus, var en svensk fotograf och pappershandlare. Han fotograferade övervägande Stockholmsmotiv och donerade omkring 20 000 negativ till Stadsmuseet i Stockholm. Biografi Fotografen miniatyr|stående|Axel Swinhufvud på stegen i ateljén 1910, kvinnan är troligen hans mor. Axel Swinhufvud föddes på Paulinska gården i Strängnäs. Han var son till kapten Carl Wilhelm Svinhufvud och Anna Augusta Lovisa Granberg. Som tillhörig en gammal officerssläkt hade han troligen valt officersbanan dock en höftskada gjorde honom till kronvrak och oduglig för militärtjänst. Efter faderns död 1899 flyttade modern 1902 med sonen Alex och dottern Anna Charlotta till Stockholm. Som 15-åring fick han sin första fotoapparat, en lådkamera av typ Murers Express. Hans första bevarade fotografi visar en ballonguppstigning som han tog 1903. Skolgången på Norra Real avslutade han 1908, utan examen. Därefter började han en gedigen yrkesutbildning där han fick praktisera två år hos hovfotografen Lars Larsson, kallad ”Hov-Lasse” och ägare av Larssons Ateljé vid Humlegårdsgatan 21. Larsson hörde till samtidens främsta fotograf specialiserat på Stockholmsmotiv. vänster|miniatyr|stående|Swinhufvuds pappershandel vid Karlavägen 27, 1935. År 1910 blev Swinhufvud auktoriserad fotograf och startade sin första egna ateljé på Karlavägen 1A (nuvarande 27). I huset fanns även en pappershandel som sedan 1907 drevs av Axels mor.Stockholms adresskalender från 1913 Året därpå blev han av brandkapten Fredrik Kyhlberg utsedd till officiell fotograf för Stockholms brandförsvar. Hans uppgift var att dokumentera Stockholms bränder med sin kamera. Efter ett brandlarm begav han sig på sin motorcykel till brandplatsen, ibland fick han åka med stegvagnen. Väl på brandplatsen följde han även brandmännens arbete ända upp på taken. Mellan 1911 och 1936 dokumenterade och bokförde han 211 bränder med bild, datum och klockslag.Kamratföreningen Röde Hanen, takbrand I samband med uppdraget tog han omkring 900 glasplåtar med sin Anschützkamera som han skaffat 1911.

Pansarskepp

Kustflottan på Strömmen 1937. Fartygen är från vänster pansarskeppet HMS Sverige, systerfartyget HMS Drottning Victoria, flygplanskryssaren HMS Gotland och ytterligare ett pansarskepp, förmodligen ur Äran-klassen. I bakgrunden ligger fem jagare. Ett pansarskepp (fram till 1920-talet benämnt 1:a klass pansarbåt i Sverige) kan beskrivas som ett örlogsfartyg med mindre än 10 000 tons deplacement, bestyckat med svårt artilleri och av samma storlek som en pansarkryssare, men med begränsad högsjökapacitet. Pansarskeppen utnyttjades främst av mindre staters mariner, bland annat Nederländernas, Greklands och de nordiska staternas.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Pansarskepp) Pansarskeppens främsta uppdrag var att försvara kuster och de har ibland kallats för kustslagskepp, men pansarskeppen räknas inte in bland slagskeppen. Det var de facto en utveckling av monitorerna och pansarkanonbåtarna och typen användes mycket bland mindre länders flottor i Europa från sent 1800-tal till mitten av 1900-talet. De utgjorde ofta huvudfartygstyp i sina respektive flottor. Deras konstruktion och design liknade ofta pre-Dreadnought-fartygen. Huvudbestyckningen var ofta fördelad på två torn (ett i fören och ett i aktern) men de var mindre till storleken - 3 000 till 7 000 ton. Pansarskeppen var ofta beväpnade med två och senare fyra svåra pjäser med kalibern 203-280 mm (8-11 tum) och några mindre kanoner. I jämförelse med pre-Dreadnought och Dreadnought-fartygen var de underbeväpnade men var av större värde i grunda vatten (på grund av mindre djupgående) såsom bland skärgård och i fjordar. Av denna anledning blev fartygstypen speciellt populär bland de nordiska flottorna. De användes i huvudsak som mobila kustartillerifort. Få pansarskepp såg strid i första världskriget och några deltog aktivt i det andra. De sista pansarskeppen skrotades på 1950- och 1960-talet. Bland de länders flottor som använde pansarskepp som sina huvudfartyg kan räknas: Sverige, Finland, Grekland, Nederländerna, Norge, Belgien, Portugal och Thailand. Även Ryssland använde några (tre fartyg av Admiral Ushakov-klass). Dessa deltog i slaget vid Tsushima, långt från sina hemmavatten. Där sänktes en och två kapitulerade för japanerna som sedan övertog dem för eget bruk. Även Tyskland och Österrike-Ungern experimenterade med pansarskepp. Bortsett från några fartyg som var specialbyggda för kustförsvar använde vissa flottor föråldrade pre-Dreadnoughts i denna roll. De var större och bättre beväpnade och hade även bättre sjöegenskaper.

Väinämöinen (pansarskepp)

Väinämöinen var ett pansarskepp och systerfartyg till den finländska flottans flaggskepp Ilmarinen. Väinämöinen byggdes på Crichton-Vulcans varv i Åbo och färdigställdes år 1932. I likhet med systerfartyget Ilmarinen var även Väinämöinen tänkt som ett mobilt kustartillerifort, bland annat ämnat för försvaret av det demilitariserade Åland. De två fartygen lämpade sig dock dåligt för operationer på öppet hav. Efter att ha deltagit i både vinterkriget och fortsättningskriget överlämnades fartyget 1947 som krigsskadestånd till Sovjetunionen och skrotades åren kring 1968. Utformning Det största problemet för klassen var att skeppen var instabila och rullade för mycket. Kölens minimala djup, tillsammans med den höga eldledningsmasten, gjorde rullningen långsam och bred. Det sades att de var obekväma, men inte farliga för sin besättning. Med fartygets grova beväpning – Boforskanonerna om 25,4 cm – kunde man skjuta 255 kg tunga granater 31 km. I fråga om eldledningen var Väinämöinen utrustad på samma sätt som Ilmarinen. Eldledningen och kanontornens riktningsanordningar var ihopkopplade elektriskt, så värdena och kommandona kunde utföras utan talkontakt. Med hjälp av mekanisk beräkningsapparatur överfördes värdena direkt till kanontornen. Tjänstgöring left|250px|Väinämöinen år 1938 Den första längre kryssning fartygen genomförde tillsammans var till flottparaden vid Spithead för att delta i festligheterna i samband med kröningen av George VI. De dåliga sjöegenskaperna gav sig dock tillkänna söder om Gotland och Väinämöinen blev tvungen att be om bogserhjälp av det större, svenska pansarskeppet HMS Drottning Victoria. Framme vid Spithead fick fartygen dock mycket beröm för sina smäckra linjer. Många officerare med erfarenhet från Östersjön anmärkte även att designen var perfekt för dessa förhållanden. Det påstås även att någon vid Spithead kommenterade skeppens utseende på följande vis: "Finland är nog ändå en stark sjömakt. Till och med deras fyrskepp har 10-tums kanoner."

Order this image

You have unsaved changes.

Are you sure you want to leave this page?

Share to