Foto: Civilförsvarsorganisationen Org 80 K, Räddningsverket
Domedagsvapnets spanare
Explosionspunktvisaren var instrumentet som skulle indikera exakt var en atombombsexplosion hade inträffat. Verktyget var en grundförutsättning för civilförsvaret att planera för ett liv efter en kärnvapenattack. Föremålet är en udda pusselbit från 1960-talet då Sverige förberedde sig att stå emot en fiende som utnyttjade total krigföring.
Explosionspunktvisaren detekterar kärnvapensprängning
Foto: Räddningsverket Elevinstruktion 715, 1989.
Ett mejl från Räddningstjänsten sommaren 2023 upplyste om att ett säreget instrument hade hittats i ett förråd i Uppsala. Det mytomspunna redskapet som tycktes bortsvept i och med civilförsvarets nedmontering under det tidiga 2000-talet var plötsligt bara en kort bilresa bort. Det heta spåret från Räddninstjänsten ledde till kalla krigets kanske mest dystopiska föremål – en explosionspunktvisare från 1962. Föremålet var knutet till ledningscentralen (HC) Hästen i Uppsala och förpackningen var märkt Trönö vilket troligtvis haft att göra med att det avsågs användas i trakten kring Norrala-Trönö i Hälsingland, som då tillhörde Uppsala stift.
Om en atombomb hade exploderat någonstans i Sverige, så skulle explosionspunktvisaren ha pekat ut exakt var det hade inträffat. Mot den absoluta nollpunkten. På engelska heter den Ground Zero Indicator (GZI) och begreppet kan härledas direkt till det amerikanska kärnvapenprogrammet. På svenska benämndes instrumentet explosionspunktvisare och skänktes till Armémuseum i och med ett beslut inom Uppsala kommun. Det är svårt att vid ett första ögonkast förstå vad det är, så att det hamnade i en skrubb under benämningen "okänt instrument" är kanske inte så märkligt. Till det yttre ser det ut som en stor vit cylindrisk burk vilket i själva verket utgör höljet till huvudinstrumentet. Det är innanmätet som är av intresse i det 12 kilo tunga föremålet som mäter drygt 50 centimeter på höjden.
Under det vita höljet döljer sig instrumentet med det rutmaskiga fotopappret i olika väderstreck. Notera det lilla hålet på sidan av det vita höljet där ljusstrålningen ska strila in
Foto: Andreas Ohlsson, Armémuseum.
Ljusstrålning genom hål i höljet
Det intensiva ljuset från en atombombsexplosion skulle tränga igenom något av de fyra små hålen i höljet och bilda missfärgningar i ett rutnätsmaskigt pappersunderlag inuti. Hålen i höljet var placerade i fyra väderstreck och i ett system med explosionspunktvisare i grupper om minst tre runt olika städer kunde de tillsammans täcka in ett större område. Missfärgningarna i det fotografiska pappret skulle sedan avläsas manuellt av en observatör och indikera på vilken höjd och i vilken riktning explosionen hade inträffat. Den infallande ljusstrålningens riktning genom hålen gav ett svärtat avtryck i det fotografiska pappret, vilket sedan en så kallad observatör följde upp.
Helt igenom så var det ett analogt instrument som förlitade sig på att överlevande tog sig an och analyserade resultaten. Redskapen stod utplacerade på höga tak, vattentorn och bergshöjder runt våra städer. Resultaten skulle efter en sprängning rapporteras till närmaste civilförsvarsstab som kunde anpassa hjälpinsatser och på så vis minimera skadeverkningarna. Beroende på om explosionen inträffat på marknivå, i havet eller i luften så varierade därefter sannolikt kroppsskador och åverkan på byggnader och omgivningar. Att snabbt få en lägesbild genom så kallade observationsplatser gjorde det därmed möjligt att planera för ett liv efter en attack med nukleära vapen mot Sverige.
Till vänster syns det rutmaskiga nätet i fotografiska pappret där ljusstrålningen indikerar höjd och position av explosionen.
Foto: Räddningsverket 1977
Civilförsvarets observationsplatser
Civilförsvarets observationsplatser ingick i ett intrikat system med varierade uppgifter. Vid de fasta observationsplatserna var huvuduppgiften att omedelbart rapportera till lokal civilförsvarsstab efter ett flyganfall. Man angav tidpunkt, typ av flygföretag, antal flygplan, plats där skador inträffat, dess art och omfattning. En observationsgrupp bestod av en gruppchef, en ställföreträdande chef och fyra observatörer. Civilförsvaret hade under kalla kriget en stor beredskap observationsplatser placerade i och omkring svenska städer med hundratals personer engagerade i just den specifika delen.
På 70-talet anlades ett antal friliggande skyddsrum och ytterligare platser försedda med så kallade postkurer som observatörerna använde. Observatörerna angav och rapporterade även som tidigare nämnts explosionsdata vid kärnladdningsexplosion, misstänkta anfall med kemiska stridsmedel och utförde dessutom väderobservationer. För övrigt fanns många andra uppgifter inom civilförsvaret som exempelvis hemskyddsombud där behovet i krig beräknades uppgå till omkring 80 000 personer. Totalt omfattades civilförsvaret av drygt 200 000 civilförsvarspliktiga.
Observatörerna som skulle handha instrumentet organiserades i fasta och rörliga grupper
Foto: Räddningsverket, Civilförsvarsorganisationen Org 80 K
Utrustning för explosionsdata
År 1992 fanns det 28 stycken fasta och 8 rörliga observationsplatser i Stockholmsområdet med omnejd där de fasta hade som uppgift att rapportera explosionsdata direkt till civilförsvarsstaben i närmaste kommun. Från de rörliga platserna rapporterades även radioaktiv strålning och gasbeläggning. De flesta observationsplatser med tillhörande utrustning avvecklades under slutet av 1990-talet.
Den utrustning observatörerna hade till sitt förfogande var bland annat:
• Radiostation R70,
• Indikeringsväska (utrustning för att spåra kemiska stridsmedel)
• Intensimeter 21 (strålningsmätare)
• Radiakräkneskiva (hjälpmedel för beräkning av radioaktiv strålning)
• Kikare
• Kompass
• Vindmätare
• ABC-dräkt (skydd mot atom, biologiska, kemiska stridsmedel)
• Luftorienteringsmottagare
• Syftinstrument
• Explosionspunktvisare
• Termometer
• Telefon
Syftinstrumentet som ingick i utrustningen ovan var ytterligare ett komplement till explosionspunktvisaren för att bedöma höjd och bredd på kärnvapnets svampmoln. Allt under förutsättning att det var möjligt att dokumentera riktningen från skyddad plats vilket illustreras nedan.
Syftinstrument bredvid en orange skyddskåpa. AM 88564
Foto: Armémuseum
Katastrofer som kräver stadig hand. Observatören med sitt syftinstrument
Foto: Orientering av syftinstrument, Räddningsverket
Brittisk tillverkning
Den aktuella explosionspunktvisaren tillverkades av brittiska General Radiological Ltd år 1962 som ett exempel på radiakmätningsutrustning. Instrumentet anpassades och användes ursprungligen för Royal Observer Corps som fanns utspridda i 1 500 underjordiska övervakningsanläggningar i Storbritannien, som var och en innehöll en Ground Zero Indicator.
Hur många explosionspunktvisare som fanns i Sverige har ännu inte gått att klarlägga men klart är att verktyget har varit placerat i och omkring svenska städer på både synliga och dolda platser. Idag är instrumentet ersatt av olika digitala mätverktyg för radioaktivitet och utgör istället en bevarad tidskapsel från en tid då mer primitiva redskap och metoder var aktuella. Samtidigt vet vi idag hur sårbar den digitala tekniken är så kanske blir liknande apparatur standard igen i en nära framtid då dagens moderna utrustning slagits ut? Om instrumentet och hela det bemannade systemet hade fungerat på riktigt är svårt att veta men på en väsentlig punkt pekar instrumentet i en särskild riktning. Det visar tydligt på den förtänksamhet som fanns i det svenska civilförsvaret under kalla kriget.
Här finns länkar till Armémuseums föremål:
Källor
Explosionspunktvisare, Elevinstruktion 715 (Karlstad: Statens räddningsverk, 1989). Civilförsvarsorganisationen Org 80 K, Civilförsvarshandbok del 1 & 2 (Karlstad: Statens räddningsverk, 1990).
Internet:
Order this image
