Utsikt över Visby omkring år 1900. John Hertzberg

Äldre järnhantering på Gotland - Nihléns undersökningar

By Tekniska museet

I mitten av 1920-talet byggdes vattenledningsnätet ut i Visby, och arbetet med att gräva rörgravar längs Smedjegatan avslöjade något oväntat – spår av järntillverkning. Det kanske inte låter så märkligt med tanke på gatans namn, men det fanns inga skriftliga källor som kunde berätta om när smedjorna hade funnits där eller vilken teknik de använde.

Det var bruksdisponenten Carl Sahlin, en man med ett djupt intresse för historia, som tog initiativ till att undersöka saken. Med stöd från Jernkontoret startades arkeologiska utgrävningar som leddes av John Nihlén. Nihlén, som nyligen hade avslutat sina universitetsstudier med kandidatexamen 1922 disputerade senare i arkeologi 1927.

I den här texten får du läsa mer om de fascinerande fynd som gjordes och om Nihléns erfarenheter från utgrävningarna mellan 1924 och 1926.

De första fynden

Johan Fardelin (1869–1961), chef för renhållningsverket i Visby, ledde arbetet med att bygga ut vattenledningarna i staden under 1920-talet. Ledningarna skulle läggas på ett djup av cirka 1,3 meter under gatunivån, vilket innebar att arbetet ofta stötte på äldre lager under den moderna vägbeläggningen. När Smedjegatan grävdes upp hittade arbetarna klumpar av slagg – rostbruna och ibland gröna av kopparärg.

Fardelin, som hade ett stort intresse för arkeologi, dokumenterade fynden noggrant. Han skapade profiler över gatans olika lager och kartlade materialen. Men fynden väckte fler frågor än de gav svar. Vad hade pågått på Smedjegatan, och när?

Bruksdisponenten Carl Sahlin (1861–1943), en framstående historiskt intresserad industriman och medlem av Ingenjörsvetenskapsakademin sedan 1919, tog initiativ till ett forskningsprojekt för att undersöka saken. Medel för projektet kom från "Prytzka fonden", en fond inom Jernkontoret med syfte att främja svensk bergshistorisk forskning.

Ansvarig för utgrävningarna blev en arkeologistudent från Uppsala, John Nihlén (1901–1983), som fick i uppdrag att leda undersökningarna som inleddes 1924.

Medeltida järnmalm från Utö

Fynden som låg under den medeltida gatubeläggningen på Smedjegatan gav en tydlig ledtråd: de var äldre än själva gatubeläggningen. Men exakt hur gamla var de? John Nihlén konstaterade att fynden måste härröra från tiden innan Helgeandskyrkan byggdes, alltså före 1255.

Bland fynden fanns stycken av järnmalm som kunde identifieras som malm från Utö. Den här identifieringen var möjlig eftersom malmen från Utö har en unik sammansättning som knappt går att hitta någon annanstans i världen. Det finns tecken på att både gruvorna på Utö och järnhanteringen i Visby kan ha drivits av tyska bergsmän och smeder, vilket stämmer väl överens med Hansans ökande inflytande i Östersjön under 1200-talet. Visby var vid den tiden en av de städer som knöts till Hansaförbundet.

Gruvverksamheten på Utö kan ha börjat redan på 1100-talet. Här ser vi lämningar vid Storgruvan och smedjan på Utö år 1902. Gruvbrytningen hade då varit nedlagd sedan 1879 och gruvan är vattenfylld. Tekniska museet

Ett av de mer intressanta fynden kom från grävningarna för vattenledningar 1924, men dess exakta plats noterades tyvärr inte. För att få en bättre förståelse för utbredningen och kunna tidsbestämma fynden öppnade John Nihlén flera nya schakt på tomter längs Smedjegatan. I schakt 16 hittade han ett större stycke järnmalm från Utö – ett fynd som skulle bli en central del av hans forskning.

Alla dessa upptäckter sammanställdes i en rapport som Nihlén publicerade i Jernkontorets annaler, dess årsbok, i slutet av 1927. Rapporten blev ett viktigt bidrag till förståelsen av både Visbys och järnhanteringens historia.

Malmprov från Utö, funnet i Smedjegatan 1924. Tekniska museet

Detta föremål har noteringen: "Utömalm från Visby. J. Nihléns unders. 1925 schakt XVI" Tekniska museet

Osmundslagg

En bit osmundslagg, med lapp märkt "16". Tekniska museet

På ett djup av 1–1,5 meter hittade John Nihlén rostfärgade och ojämna slaggbitar som var kupade och runda i formen, med en bredd på cirka 10–30 centimeter. Dessa skilde sig tydligt från masugnsslagg, som är glasartad. Det är känt att köpmän exporterade osmundjärn från Visby redan 1369, och Nihlén kunde genom kemiska analyser fastställa att slaggen troligen kom från järntillverkning med malm från Utö.

Osmundprocessen, en äldre metod för att göra gjutjärn smidbart, kan ha utförts i enkla gropar fyllda med glödande kol där luft pumpades in i härden. Liknande anläggningar har hittats i Sigtuna, men inga spår av sådana hittades i Visby. Det är möjligt att de ligger gömda under senare byggda hus. Trots att ingen ugn hittades, gav slaggen ändå värdefull information om järnhanteringen i stadens medeltida smedjor.

Under medeltiden var det naturligt med förbindelser mellan Utö i Stockholms skärgård och Visby, eftersom sjötransporter var relativt enkla att organisera. Att lasta malm på Utö var en mödosam process, oavsett hur långt lasten skulle transporteras. På fastlandet saknades bra vägar, vilket gjorde tunga transporter svåra. Vi vet idag att malmen från Utö också bearbetades vid flera järnbruk längs östkusten och att gruvorna på Utö var beroende av timmer och foder, som importerades från Åland.

Nihlén grävde vidare genom lagren i sina schakt och gick bakåt i tiden. På 1,88 meters djup i schakt 16 hittade han en bit blodstensmalm tillsammans med ett lager av slaggklumpar, sot och kol. På 2,17 meters djup stötte han på rester av en rostfärgad sjöstrand. Platserna för schakten valdes noggrant för att kartlägga utbredningen av det medeltida smedjekvarteret. De flesta tecken på järnhantering hittades kring Smedjegatan, Hospitalsgatan och S:t Gertruds gränd. Många schakt grävdes på privata tomter, och markägarna var i regel vänligt inställda till att låta arkeologen undersöka marken.

Se fler föremål från Nihléns undersökningar

Efter undersökningarna lämnade Jernkontoret 1927 över fynden till Tekniska museet som då var nytt. Carl Sahlin var initiativtagare till museet som startade sin verksamhet 1924 och samlingarna förvarades till en början hos Ingenjörsvetenskapsakademin. De var packade i sockerlådor som var och en fick ett föremålsnummer. De flesta av föremålen från Visby har legat nedpackade i sina lådor och har aldrig tidigare fotograferats av museet. Nu blir de avbildade och tillgängliga på Digitalt museum.