Fram till precis den här tiden hade diabetes varit en dödsdom. Trots att vissa medicinska framsteg hade gjorts under slutet av 1800-talet så hade läkarna stått i stort sett maktlösa inför sjukdomen. Det enda som visade sig ha någon effekt var stränga dieter. Valet stod mellan kronisk undernäring på gränsen till svält eller att riskera diabeteskoma. Trots svältkurerna dog de flesta av patienterna efter några få år – men år 1921 ändrades allt i och med att insulinet upptäcktes.
Bakom upptäckten av insulinet stod fyra kanadensiska forskare: Frederick Banting, Charles Best, James Macleod och Bertram Collip. På kort tid spreds tillverkningen och användningen av läkemedlet, som upplevdes som ett mirakel. Läkaren Joshua Tillgren på Provisoriska sjukhuset i Stockholm beskrev det såhär:
Upplevelsen av insulinet kändes bokstavligt talat som ett under. Mitt starkaste minne från denna första tid är knutet till insulinbehandlingen av de sockersjuka barnen. Dessa stackars barn var på förhand dömda, och innan insulinet stod läkaren helt hjälplös inför dem. Under den första försökstiden hade vi fyra sådana små patienter i åldrarna 2, 7, 9 och 12 år. Det var små utmärglade stackare och deras infallna barnansikten var helt präglade av det asketiska allvar som hörde samman med svälten. Att nu med hjälp av insulinet få se dessa små sjuklingar blomstra upp till normal barnslig vitalitet, till glädje och hälsa, var en säregen tillfredsställelse för klinikern som dittills stått fullständigt maktlös i sådana fall, trots de stränga och för de sjuka barnen ytterst påfrestande behandlingsförsök han måst tillgripa.
