History"På morgonen den 6 April lyfte Ansgarius ankar och lemnade London. Omkring fem veckor derefter ankrade missionsskeppet i Massaus hamn den 13 Maj i den tidiga morgonstunden. Härom skrifver Månsson: "Massaua den 29 Maj 1875. Högt ärade styrelse! Guds frid! Efter att länge hafva kastat längtande blickar ut åt Röda hafvet, hade vi slutligen den stora glädjen att den 13 Maj tidigt på morgonen se vårt kära missionsskepp Ansgarius inlöpa i Massauas hamn - en angenäm öfverraskning i daggryningen, som vi ej hade minsta aning om dagen förut. Utan att hinna göra någon förberedelse i det lilla hemmet i Massaua för mottagandet af de kära väntade resenärerna, begåfvo sig strax en hvitklädd barnskara med deras faderlige vän jemtle bröderna Olsson och Pettersson ned till hamnen för att möta och välkomna de kära syskonen.
Man kan ej beskrifva de underliga känslor, med hvilka man uppfyldes vid åsynen af det kära skeppet, som nu nära ett år varit borta härifrån och under tiden gjort vidsträcka resor, men nu ligger så ståtligt och stilla i den lilla hamnen och viftar med sin blågula flagga endast frishelsningar till oss. Syskonen Lundahls begifva sig strax med en liten båt i land samt bringa oss den glada underrättelsen, att alla må bra ombord.
.... Efter middagen kl 4 den femtonde Maj hissade Ansgarius alla sina lysande signal- och öfriga flaggor, och såväl barnen från skolan som missionssyskonen med flera samlades högtidsklädda dit. Ur Svenska missionen i Ost-Afrika 1875-1876.
Hjort i Kina:
Monkullostationen i Eritrea var den första svenska missionsstation, som byggdes på Ostafrikas kust. Timret till bygget fördes ut på missionsskeppet Ansgarius, som också forslade missionärerna. Detta transportsätt ställde sig dock allt för dyrt, och Ansgarius gjorde blott några få resor.
Ur Länspumpen 2021-06-11:
Missionsångskeppet Ansgarius På senare tid har vi matats med nyheter från konflikten i Tigray som ligger i norra Etiopien gränsande till Eritrea. Området har faktiskt en plats i vår sjöfartshistoria och bilden nedan visar till vänster den gamla hamnstaden Massawa i dagens Eritrea och till höger visas missionsångskeppet Ansgarius. Hur hänger dessa ihop?
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen(EFS) bildades 1856 som en inomkyrklig väckelserörelse och fick en stor uppslutning. År 1861 beslöt man utvidga verksamheten med mission till Afrika och efter sonderingar med andra europeiska missionsorganisationer bestämde man sig för Eritrea. De tre första missionärerna anlände dit i mars 1866 efter att på olika vägar först ha tagit sig till Alexandria och sedan sammanstrålat i Kairo. Härifrån tog de sig gemensamt till Suez och sedan med en egyptisk ångare ner till Jeddah. Sista etappen ned till hamnstaden Massawa skedde därefter i en öppen arabisk segelbåt. Den 15 mars 1866 steg man iland här och detta datum räknas som starten av svensk mission och biståndsarbete i Afrika. Själva missionsstationen upprättades en bit in i landet inte långt ifrån dagens Tigray. Det var naturligtvis omständigt att ta sig till Massawa för nya missionärer och att förse missionsstationen med materiel från Sverige. År 1869 på ett årsmöte kastade någon fram ett förslag på att EFS skulle skaffa sig ett eget fartyg. Förslaget väckte stor entusiasm och pengar började samlas in för projektet som kostnadsberäknades till cirka 150 000 riksdaler. För att finansiera driften skulle fartyget sysselsättas i fraktfart mellan ”missionsresorna” och där också kanske ge ett överskott att användas i missionsverksamheten. Det blev Karlskrona kofferdivarv som fick äran att bygga detta fartyg och hon löpte av stapeln kl 12 på dagen nyårsafton 1872 och döptes till Ansgarius. Det blev ett tremastat fartyg med skonerttackling med en längd på 167 fot. Det kunde lasta cirka 600 ton. Fartyget var konstruerat för fraktfart men kunde även ta omkring 20 passagerare för vilket ändamål akterut inretts en stor och rymlig salong med bekväma hytter och förut en mindre dito varjämte i en byggnad på däck anordnats särskild matsalong, befälshytter, kök mm. Allt försett med goda luftväxlingsinrättningar beräknade för det heta klimat skeppet skulle komma att besöka. På aktern hade målats en vit duva med en olivkvist. www.lanspumpen.se publ: 2021-11-06 © Länspumpen 2021 sid 2(3) Länspumpen - Sjöfartshistorisk tidskrift - Blogg Det var EFS som ägde fartyget och till huvudredare utsågs grosshandlare Oscar Cassel och till befälhavare sjökapten Jean August Kinnman. Båda två aktiva inom EFS. Efter utrustning i Karlskrona seglade Ansgarius på vårkanten 1873 till Göteborg för att vid Göteborgs Mekaniska Werkstad förses med en ångmaskin enligt det ”Woolfska systemet” (compound) på 52 hästkrafter. I början av juni anträddes jungfruresan som gick från Göteborg till Cardiff med full last av pitprops. I Cardiff kopparförhydrades fartyget. Med en last av järnvägsskenor seglade hon sedan till Stockholm och anlände dit i mitten av juli 1873. Några veckor senare var det dags för första missionsresan som ställdes mot Port Natal (nuvarande Durban) i Sydafrika där man avsåg att öppna ett nytt missionsfält i tillägg till verksamheten i Eritrea. Lasten utgjordes av plankor och för missionsverksamheten diverse olika varor och förnödenheter . Fyra missionärer med två kvinnliga följeslagare (missionsbrudar) samt två kolonister följde med på denna pionjärresa som gick via Falmouth där en ny propeller skulle monteras. Man tog vägen väster om Afrika runt Godahoppsudden och den 21 november var man framme i Port Natal. Av olika skäl beslöt man dock ganska snart att inte fullfölja sina planer på en missionsstation här. Efter att ha besökt fler hamnar i Sydafrika gav man sig i mitten av april 1874 iväg mot Massawa i Eritrea dit man anlände den 23 maj 1874. När man avlämnat passagerarna och fraktgodset till missionsstationen blev det en resa till Calcutta där man tog en bomullslast och gick via Suezkanalen till Trieste. Efter lossning av denna last i Trieste ställdes färden till London för att bl.a. hämta upp nya missionärer och fraktgods till Massawa. På grund av ishinder i Stockholm blev dessa passagerare försenade och först i början av april 1875 kunde man ge sig iväg till Massawa. Efter besöket där fortsatte man ned till East London i Sydafrika dit man hade fraktgods från England. Därefter gjordes ett antal fraktresor mellan hamnar i Sydafrika, Calcutta, Bombay och Zanzibar. Det ekonomiska utbytet av fraktresorna visade sig inte bli så gott som man hoppats utan dessa blev totalt sett en förlustaffär. Hemma i Sverige började EFS styrelse grymta. År 1875 hade sjökapten Sven Engelbert Rinman, då VD för Sveriges Allmänna Sjöförsäkrings AB men också aktiv inom EFS, tagit över huvudredarskapet vilket kanske bidrog till mer klarsyn på fraktaffären. Våren 1876 blev det en bomullslast från Bombay till Reval (Tallin) . Därefter några fraktresor på Östersjön och Nordsjön varav ett besök i Stockholm i oktober/november 1876. I början av december 1877 anlände man till Göteborg i barlast från Rouen och fartyget blev nu upplagt här på grund av de dåliga fraktkonjunkturerna. Vid EFS årsmöte den 4 juni 1878 beslöts att sälja fartyget. Under 1878 blev det inga resor. I augusti 1879 såldes fartyget till N.H. Knudtzon i norska Kristiansund. Här döptes hon om till Caroline efter den nye ägarens fru och sattes i fart i Knudtzons export av klippfisk till framför allt spanska och portugisiska hamnar. Vad hände med våra huvudpersoner efter försäljningen av fartyget? Kapten Jean August Kinnman (1839–1908) blev bl.a. VD för Rederi AB Örnen och Göteborgs Nya Ångslups AB. Han var dessutom under en tid liberal riksdagsledamot i andra kammaren där han främst ägnade sig åt sjöfartspolitik. Sven Engelbert Rinman (1838–1918) var VD för Sveriges Allmänna Sjöförsäkrings AB under många år.