Bandspelare

Created with Sketch.

LM Ericssons fabriker, Tulegatan

stående=1.7|miniatyr|LM Ericssons båda fabriker vid Tulegatan 15-19 och Tulegatan 5 (infällda bilden) på en illustration från 1890-talet. Kvarteret "Taktäckaren" är inte fullbyggd än. LM Ericssons fabriker vid Tulegatan var telefonföretaget LM Ericssons första stora produktionsanläggning i Stockholm. Huvudanläggningen som innehöll kontor och verkstäder började byggas år 1896 för LM Ericssons behov i kvarteret Taktäckaren vid Tulegatan och utökades i flera omgångar fram till 1915. Även i grannkvarteren Hälsan och Grundläggaren fanns företagets verkstads- och lagerlokaler. Ända till 1939 hade Ericsson här sin huvudsakliga tillverkning för att därefter flytta verksamheten till LM Ericsson-byggnaden vid Telefonplan i Midsommarkransen. Enligt Stockholms stadsmuseum är anläggningen av särskilt industri- och arkitekturhistoriskt intresse. Den här artikeln handlar huvudsakligen om LME:s byggnader i kvarteret Taktäckaren. Kvarteren Taktäckaren och Grundläggaren hör till samma kategori av yrkesrelaterade kvartersnamn som Muraren, Målaren, Apotekaren och Smeden, som återfinns i grannskapet. De hör till de ursprungliga "yrkeskvarteren" Snickaren, Stohlmakaren och Dragaren som redovisades på Petrus Tillaeus Stockholmskarta från 1733. Vid den tiden var Norrmalm stadsplanelagd ungefär till Surbrunnsgatan i norr, dock med större kvartersindelning.Hasselblad (1979), s. 102 Områdena norr därom reglerades först i och med Lindhagenplanen under slutet av 1800-talet och då fick kvarteren sin nuvarande utformning och sina nuvarande namn. År 1882 uppfördes det första hörnhuset i kvarteret Tacktäckaren som följde de nya gatulinjerna. Taktäckaren omges av Tulegatan i öst, Kungstensgatan i syd, Döbelnsgatan i väst och Rehnsgatan i norr. Historik miniatyr|left|stående|Kvarteren "Taktäckaren", "Hälsan" m.fl. på Lundgrens karta från 1885. miniatyr|LM Ericssons verkstäder i kvarteret "Hälsan", Tulegatan 5 / Rådmansgatan 31 byggnadsår 1884. LM Ericssons första lilla verkstad låg vid Drottninggatan 15 med ingång från bakgården.Meurling (2000), s. 23 Företaget växte snabb och verksamheten flyttade ett flertal gånger till olika adresser runtom i Stockholm. Till följd av stigande efterfråga på företagets produkter etablerade man sig år 1884 i ett nybyggt hus (arkitekt Gustaf Sjöberg) i kvarteret Hälsan vid Tulegatan 5, som då räknades till stadens utkanter. Då hade Ericsson 94 anställda. 1890–1891 uppfördes ytterligare en industribyggnad i kvarteret, med putsade fasader och bärande konstruktion av gjutjärn, efter ritningar av Wilhelm Klemming.SSM:Industrimiljöer i Stockholm (1981)

Bandspelare

right|300px|Bandspelare från Nordmende Bandspelare kan spela in och återge ljud. Som lagringsmedium används ett magnetband, vilket består av plast belagt med ett magnetiskt ämne, från början dijärntrioxid (Fe2O3 – vanlig rost), i senare generationers bandspelare, även kromdioxid (CrO2) eller kemiskt rent järn (Fe). Namnet bandspelare förekommer i svensk media från 1951. , s. 49 Teknisk beskrivning Bandspelaren fungerar genom att bandet med konstant hastighet löper förbi ett tonhuvud (en elektromagnet med smal magnetspalt) som vid inspelning magnetiserar bandets partiklar i enlighet med signalen från till exempel en mikrofon. Vid uppspelning omvandlas bandets magnetiska variationer till en växelström i tonhuvudet och kan efter förstärkning återges med högtalare eller hörlurar. För att få lågt brus och för att sänka distorsionen förmagnetiseras bandet genom att en högfrekvenssignal (ca 100 kHz) överlagras på den signal som spelas in. Dessutom finns ett raderhuvud, som raderar rester av magnetism innan bandet återanvänds. I avancerade bandspelare är in- och avspelningshuvudena separerade, men i enklare apparatur sitter så kallade kombitonhuvud. Historia Bandspelare från Sony Rullbandspelare från Skrivrit, en modell som användes i många svenska skolor och efterträdde Philips som standardbandspelare i svenska skolor. Bandspelarens föregångare var trådspelaren som lagrade ljudet genom att magnetisera en järntråd, vilken med hög hastighet fördes förbi tonhuvudet. En svensk trådspelarkonstruktion salufördes under namnet Magnefon eller Den talande tråden av bland andra företagen Luxor och Skantic.

Add a comment or suggest edits

To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

You have unsaved changes.

Are you sure you want to leave this page?

Share to