Bandspelare

Bandspelare

right|300px|Bandspelare från Nordmende Bandspelare kan spela in och återge ljud. Som lagringsmedium används ett magnetband, vilket består av plast belagt med ett magnetiskt ämne, från början dijärntrioxid (Fe2O3 – vanlig rost), i senare generationers bandspelare, även kromdioxid (CrO2) eller kemiskt rent järn (Fe). Namnet bandspelare förekommer i svensk media från 1951. , s. 49 Teknisk beskrivning Bandspelaren fungerar genom att bandet med konstant hastighet löper förbi ett tonhuvud (en elektromagnet med smal magnetspalt) som vid inspelning magnetiserar bandets partiklar i enlighet med signalen från till exempel en mikrofon. Vid uppspelning omvandlas bandets magnetiska variationer till en växelström i tonhuvudet och kan efter förstärkning återges med högtalare eller hörlurar. För att få lågt brus och för att sänka distorsionen förmagnetiseras bandet genom att en högfrekvenssignal (ca 100 kHz) överlagras på den signal som spelas in. Dessutom finns ett raderhuvud, som raderar rester av magnetism innan bandet återanvänds. I avancerade bandspelare är in- och avspelningshuvudena separerade, men i enklare apparatur sitter så kallade kombitonhuvud. Historia Bandspelare från Sony Rullbandspelare från Skrivrit, en modell som användes i många svenska skolor och efterträdde Philips som standardbandspelare i svenska skolor. Bandspelarens föregångare var trådspelaren som lagrade ljudet genom att magnetisera en järntråd, vilken med hög hastighet fördes förbi tonhuvudet. En svensk trådspelarkonstruktion salufördes under namnet Magnefon eller Den talande tråden av bland andra företagen Luxor och Skantic.