• Svartvit fotografi, parti av N. Hamngatan, Söderhamn
    Photo: Värmlands Museum
  • Svartvit fotografi, parti av N. Hamngatan, Söderhamn
    Photo: Värmlands Museum

Svartvit fotografi, parti av N. Hamngatan, Söderhamn

Created with Sketch.

Erick Ericksson

Erick Ericksson (använde i ungdomen släktnamnet Essevius), född 6 januari 1695 i Kelviå, död 22 september 1761 i Stockholm, var en finlandssvensk radikalpietist. Han var bror till Jacob Ericksson. Erick Ericksson var son till kyrkoherden i Kelviå Erik Essevius. Han inskrevs som student vid Åbo Akademi 1707 och använde då ännu släktnamnet Essevius. Inför den närmande ryska invasionen av Finland inträdde Erick tillsammans med sin äldre bror i militärtjänst senast 1713. Mycket lite är känt om hans militärtid, men det är under denna tid han övergår till att enbart bruka patronymikon. Han kallas i samtida handlingar sergeant. Fadern flydde inför ryssarnas ankomst 1714 till Luleå där han avled 1715. Efter fredsslutet tog Erick Ericksson avsked från det militära och slog sig 1723 med brodern ned på det ärvda hemmanet Bengtila i Kelviå som legat öde sedan 1714. De erhöll sex års skattefrihet på sitt hemman men hade trots det svårt att försörja sig och 1730-1731 skedde utmätning sedan de inte haft råd att betala skatterna. Under sin militärtjänst hade bröderna fångats av pietismens idéer, och drog snart på sig prästerskapets missnöje genom att vägra besöka kyrkan och nattvarden. Genom olika invändningar och genom att dra ut på de rättsprocesser som drevs mot dem lyckades de dock dra ut på ett avgörande till dess de hade hunnit flytta från Finland. De vägrade dock även att låta döpa sina barn, och 1732 tvångsdöptes Erick Erickssons barn, något som fick bröderna att fundera på att lämna Sverige. Sommaren 1733 vistades Erick Ericksson i Stockholm, och under den följande vintern slog sig båda bröderna ned i Stockholm, varifrån de 19 mars 1734 ansökte om tillstånd att få resa ut ur Sverige. Resultatet blev att bröderna Ericksson i stället dömdes till landsförvisning, en dom som väckte mycket uppseende i Sverige. 19 juli 1734 avreste de från Stockholm till Köpenhamn, följda av andra trosfränder i frivillig landsflykt. Hösten 1734 fanns 62 personer från radikalpietisterna i Köpenhamn. Man fick först tillstånd att slå sig ned i Fredericia men då de vägrade avlägga dansk medborgared föll planen och gruppen reste i stället vidare till holländska Friedrichstadt, där gruppen vistades 1735-1736. Därifrån reste man vidare till Altona, där Jacob Ericksson 1737 avled och Erick Ericksson övertog rollen som gruppens ledare. 1738 flyttade man till Syrhuysterveen i Holland och därifrån 1740 till Rheinau i Rheinland-Pfalz. Sven Rosén, som brevväxlade med Erick Ericksson, besökte honom där. Tanken var att gruppen skulle flytta över till England, dit Rosén reste i förväg, men sedan Sven Rosén anslutit sig till herrnhutarna bröt Erick Ericksson med honom och i stället flyttade gruppen tillbaka till Altona. Därifrån begav man sig 1744 till Danzig och sedan till Königsberg. Därifrån valde den lilla kvarvarande gruppen om 26 personer 1745 att återvända till Sverige. Fördrivningsdomen ägde visserligen fortfarande laga kraft, men som följd av något lindrigare religionslagar valde man att inte genomdriva den. 1746 bosatte man sig på Skeviks gård, där under Erick Erickssons ledning celibat infördes inom gruppen. Gruppen kallades för skevikarna. Erick Ericksson förblev gruppens ledare fram till sin död. Källor

Jacob Ericksson (pietist)

Jacob Ericksson, född 6 september 1689 i Kelviå, död 18 september 1737 i Altona, var en finlandssvensk radikalpietist. Jacob Ericksson blev student vid Åbo Akademi 1707 och 1713 volontär vid Livdragonregementet. Han befordrades i juni 1713 till förare, i juni 1715 till sergeant, 1716 till fältväbel och 1718 till kornett. 1717–1718 tjänstgjorde han i Halland och Västergötland och deltog i fälttåget till Norge – en tid var han även stationerad i södra Sverige. Under sin militärtid fångades han av pietismens budskap. 1724 begärde han avsked från militären för att återvända till Finland. Där slog han sig ned, tillsammans med brodern Erick Ericksson, på det ärvda hemmanet Bengtila i Kelviå socken. Gården hade legat öde sedan 1714. Trots sex års skattefrihet fick bröderna svårigheter att försörja sig på hemmanet. De råkade även snart i konflikt med prästerskapet, och vägrade besöka kyrkan och mottaga nattvarden. De ville inte heller låta döpa sina barn som 1732 därför tvångsdöptes. 1733 dömdes de av Åbo hovrätt till landsförvisning på grund av sin religiösa övertygelse. De kom till Sverige, men reste 1734 till Köpenhamn, där Jacob Ericksson blev ledare för en grupp på 62 personer som frivilligt valt att följa bröderna i deras landsflykt. De fick först tillstånd att slå sig ned i Fredericia, men vägrade att avlägga dansk medborgared och reste därför i stället vidare via Holland till Friedrichstadt där de vistades 1735–1736. Därifrån reste de 1736 vidare till Altona där Jacob Ericksson avled. Brodern Erick tog i stället över rollen som gruppens ledare. Jacob och Erick Ericksson var söner till kyrkoherden i Kelviå Erik Essevius. Denne hade, inför ryssarnas ockupation av Finland 1714, till Sverige och avlidit 1715 i Luleå. Källor

Jacob Ericksson

Jacob Abel Joachim Ericksson, ursprungligen Eriksson, född 7 januari 1967 i Sala församling, Västmanlands län, är en svensk skådespelare. Biografi Han är uppväxt i ett hem som präglades av teaterintresse genom att modern spelade amatörteater. Han gick ekonomisk linje på gymnasiet men kom att ägna en del tid åt att skriva spex och sketcher. Han kom först till Stockholm där han först var vid NBV:s teaterverkstad och sedan vid Teater Mandrillon där han kom att spela huvudrollen i Odön von Horvaths Tro, hopp och kärlek (1988) samt medverkade i en del andra uppsättningar. Därefter började han vid Scenskolan i Göteborg 1990 men fortsatte samtidigt samarbetet med Teater Mandrillon. Efter examen 1993 var han en tid vid Backa teater och förblev i Göteborg under några år. Sedan flyttade han tillbaka till Stockholm där det fanns större möjligheter till frilansjobb. Han har där blivit en flitigt anlitad skådespelare och har även uppträtt i komikersammanhang, bl.a. i radion och i kabaréer. Han är en mångsidig skådespelare som är användbar för varjehanda rolltyper antingen som officer i 1880-talets Sverige i tv-serien Längtans blåa blomma (1998), som polis och drömpappa i filmen Tsatsiki, morsan och polisen (1999) eller som "superskurk" i barnserien Världens minsta lillasyster (2003). Under senare delen av 2000-talet och början av 2010-talet sågs Ericksson bl. a. i filmatiseringarna av Stieg Larssons Millennium-serie samt i TV-serien En pilgrims död (2013). Han Guldbaggenominerades 1998 för bästa manliga biroll i Adam & Eva. Filmografi

Add a comment or suggest edits

To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».

Leave a comment or send an inquiry

You have unsaved changes.

Are you sure you want to leave this page?

Share to