Svenska flottan
Svenska flottan (vid ceremoniella tillfällen även Kungliga flottan) är det ena av de två vapenslagen inom svenska marinen och består av fartygsförband med underhållsresurser. Flottans stridsfartyg består av korvetter, minröjningsfartyg, minfartyg och ubåtar. Det andra vapenslaget är Amfibiekåren, tidigare Kustartilleriet.
Sverige har en örlogsflotta med fartyg anpassade för att hävda Sveriges territoriella integritet och svenska intressen samt för att genomföra sjöfartsskydd huvudsakligen i närområdet (Sveriges omgivande vatten), men även utanför närområdet, som till exempel i Medelhavet utanför Libanon (UNIFIL) och utanför Afrikas horn (EUNAVFOR operation ATALANTA). Sverige är ett av få länder med egen utveckling och produktion av avancerade ubåtar, korvetter och mindre fartyg avsedda för kustnära miljöer.
Historia
miniatyr|Peter von Stierneman iklädd uniform m/1756 för flottan och med Svärdsorden på bröstet. Porträtt från ca 1760 av Lorens Pasch den yngre.
Redan under vikingatiden fanns en marin organisation under Sveakungarna som benämndes ledung. Den moderna flottans historia brukar i allmänhet ledas tillbaka till Gustav Vasas dagar, närmare bestämt den 7 juni 1522, då 750 tyska legoknektar med tio skepp anlände till Söderköping för att efter Gustav Vasas beslut senare fortsätta till Stockholm. Skeppen och legoknektarna hade av köpmän från Lübeck ställts till den svenske kungens förfogande för en summa av 42 000 mark motsvarande tio tunnor silver. Svenska örlogsfartyg deltog emellertid redan i slaget i Öresund år 1427 vilket påvisar en marin organisation innan den av Gustav Vasa skapade svenska flottan.
Den svenska Örlogsflottan verkade sedan ensam fram till 1756 då man skapade Arméns flotta (skärgårdsflottan) som ansvarade för kustnära försvar och krigföring, medan örlogsflottan blev en linjeflotta för strid till havs. De båda flottorna slogs samman 1823 och bildade då Kungliga Flottan.