Motortorpedbåten T 52.

Fartyg: T52
Bredd över allt 5,9 meter
Längd över allt 23 meter
Reg. Nr.: T52
Rederi: Kungliga Flottan, Marinen
Byggår: 1959
Varv: Kockums

Created with Sketch.

Jagdgeschwader 52

Jagdgeschwader 52 (JG 52) var en jaktflottilj för Luftwaffe under andra världskriget och den bäst presterande flottiljen någonsin med över 10.000 segrar. De tre flygarässen med högst antal segrar var alla stationerade vid JG 52, Erich Hartmann, Gerhard Barkhorn och Günther Rall. Alla kom de att hålla sig till Messerschmitt Bf 109 kriget igenom, om än i olika versioner. Historia Västfronten JG 52 fick sitt elddop under luftstriderna i slaget om Frankrike och slaget om Storbritannien. Ursprungligen endast en 2 Gruppe-flottilj (de flesta JG-enheterna var klassade som 3:or), passerade flottiljens insatser under offensiven tämligen obemärkt. Vid slutet av 1940 kunde de tillgodoräkna sig 177 segrar, men till ett högt pris. Enbart under striderna över England hade man förlorat 53 piloter, antingen omkomna eller i fångenskap. Östfronten Det var inte förrän vid inledandet av Operation Barbarossa, när enheten förflyttades österut, som antalet segrar började stiga markant. JG 52 grupperades huvudsakligen på de ukrainska, södra samt centrala delarna av den ryska fronten under åren 1941-1944 där man opererade som understöd till armégrupp Syd. Geschwaderns 500:e seger uppnåddes 7 september 1941, av dessa hade 323 vunnits på östfronten. Till en början var I./JG 52 kvar i västra Europa där de vaktade den nordeuropeiska kusten, medan Hauptmann Woitkes II./JG 52 assisterade JG 27 och räknade 270 segrar under offensivens första månader. III./JG 52 var utsträckta frontens sydligast stationerade Gruppe och patrullerade Svarta havskusten, som till en början inte var så hårt ansatt.

Papyrus P52

miniatyr|300px|Ryland-fragmentet Papyrus52 på John Rylands Library i Manchester, England. Papyrus P52 (52), även Papyrus Rylands Gr. 457, är ett litet papyrusfragment med grekisk text från Johannesevangeliets 18:e kapitel, delar av verserna 31–33 och 37–38. Det är allmänt ansett som det äldsta kända textvittnet till Johannesevangeliet och till någon av Nya testamentets böcker över huvud taget. Genom handskriftsanalys har fragmentet daterats till första halvan av 100-talet, och det uppges ofta ha skrivits cirka 125–150. Det kan emellertid inte dateras med större noggrannhet än till någon gång under perioden sent nollhundratal till tidigt 200-tal (cirka 90–220), även om det i modern tid oftast förlagts till någon gång i perioden från tidigt till sent 100-tal, framför allt under den första halvan av 100-talet. Originalkällan, Johannesevangeliet, dateras av moderna forskare vanligen till perioden 90–100. Den kreditkortsstora lämningen av den ursprungliga handskriften förvaras i dag på John Rylands Library i Manchester. Fragmentets höjd är knappt 8,9 centimeter, dess bredd 6 centimeter, och det kommer från en bok, en så kallad kodex. Genom beräkningar av meningarnas fulla längd på både fram- och baksidorna, har kodexen uppskattats till att ha varit drygt 21 centimeter hög och cirka 20 centimeter bred. Upptäckt, bakgrund och skrift P52 ingår i en samling texter från Fayum och Oxyrhynchos i Egypten; texter som härrör från den ptolemaiska och romerska perioden. År 1920 införskaffades denna samling från Egypten för John Rylands Librarys räkning. P52 har alltså inte grävts fram i någon arkeologisk utgrävning och det är därför bara ett antagande, visserligen rimligt och välgrundat, att det påträffats på någon av dessa två platser. Troligen har handskriften nedtecknats av någon skrivkunnig person som verkade i området. Den första studien av P52 företogs av Colin H. Roberts (1909–1990) vid St John’s College i Oxford och han publicerade denna tidigt i sin karriär 1935 när han var endast tjugofyra år gammal.

Order this image

You have unsaved changes.

Are you sure you want to leave this page?

Share to